Sara Stridsberg

2010-03-13. Med romanen ”Drömfakulteten” (2006) fick Sara Stridsberg sitt stora genombrott och Nordiska rådets litteraturpris. Nu är hon tillbaka med sin tredje roman, ”Darling river”, en svart vidarediktning av Lolita. Boklördags Annika Persson har träffat henne.

Pip. Det är bättre om vi träffas på Gröndals kafé.

Varför då? Vi skulle ju träffas i din lokal.

Pip. Det funkar inte i dag. Hittar ni till kaféet?

Det är bara en timme tills vi ska ses när meddelandena skickas fram och tillbaka på morgonen. Det blir det anonyma kaféet. Och det känns lite trist att starta med en reservation. Som journalist är man strandraggare: Vi kan väl gå hem till dig?

Men skit samma, det får gå ändå.

Med sin förra bok ”Drömfakulteten”. Tillägg till sexualteorin från 2006 satte Sara Stridsberg ner foten ordentligt i den svenska litteraturhistorien. Romanen var en fri fantasi om feministikonen Valerie Solanas, hon som sköt Andy Warhol. Den blev en formidabel kritikersuccé och belönades året därpå med Nordiska rådets pris.

När Sara Stridsberg nu kliver in i det lilla kaféet, lite för sent, bär hon på en enorm vägskylt i papp (konstruerad för ett teveprogram) där det står Darling river. Det är namnet på hennes nya roman, den tredje i ordningen.

Hon ser mycket vuxnare ut än när jag träffade henne sist i samband med debutromanen ”Happy Sally” 2004, om kanalsimmerskans Sally Bauer. Då handlade samtalet mycket om feministiska utopier och om skrivandet som en möjlighet att göra sig förstådd. Men i Darling river finns inte skymten av utopi. Sedan förra boken har hon blivit tvåbarnsmor, dramatiker och trettiosju år gammal.

– Jag tycker att varje bok är som en sjukdom. En sjukdom som delvis är jag själv. Att prata om den efteråt är lite som att försöka ställa diagnos, säger hon nu när hon satt sig till rätta i soffan med en latte och förväntas berätta om upprinnelsen.

– Men det började med att jag skrev om en gestalt som rörde sig i universitetsparker och simhallar, en väldigt ung flicka som sökte upp äldre herrar och förförde dem. Det var där någonstans som jag läste ”Lolita”.

”Darling river” har blivit ett slags vidarediktning av Vladimir Nabokovs roman. Här lever Dolores, Lolita, vidare i sin amerikanska sextiotalsmiljö efter att hon lämnat sin far och givit sig i väg. Nu i en destruktiv relation med Richard som hon väntar barn med. Här lever Lo, en ung flicka som åker med sin far i en stor Jaguar någonstans i Europa, och som ständigt längtar efter att fyllas upp. Här lever en mor, eller flera, liksom tillfälligt, i världens alla hörn. Och så en apflicka, ett försöksdjur, i en bur i Jardin des Plantes.

-Alla känner ju till Lolitamyten, men när jag verkligen läste boken blev jag väldigt drabbad av att hon hade dött i barnsäng. Så i romanen ville jag följa begäret efter henne hela vägen.

Boken är svart. Undergång pågår. Alla kvinnorna ska gå under. Alla bär de barn, eller är barn, och då är de utnyttjade av vuxna män.

När jag frågar hur mycket hon hämtar ur sitt eget liv säger hon att det är väldigt lite.
– Men något som har med mig själv att göra är känslan av hur den manliga blicken träder in i en flickas liv.

– I 10-11-årsåldern var det som att det plötsligt vändes en stor strålkastare mot mig, som var det manliga begäret. Den kom på ett ganska våldsamt sätt och jag ägnade mycket kraft åt att försöka springa undan från den där blicken.

– Ändå var det chockerande när den där gigantiska strålkastaren lika plötsligt lämnade mig någon gång efter trettio och zoomade över någon annanstans. Det var som om jag saknade den. För det är någonting med att bli till som människa i det där ljuset som en annans blick utgör.

Sara Stridsberg är förbi tiden när män försöker lura kvinnor i säng. Objektet är också i andras ögon förvandlat till subjekt.
-Men jag tycker att man hela tiden slåss mot det som andra människor vill att man ska vara och så samtidigt längtar efter att vara allt det. Jag vet inte om jag är mer åt ena eller andra hållet. Men att vara människa är väl att slåss mot de där polerna.

I sin gränssättning mot oss är hon i alla fall mycket effektiv. Först efter en halv kopp kaffe förklarar hon varför intervjuplatsen flyttats.
– Det ligger anteckningar över hela lokalen. Det var därför ni inte kunde komma dit. Det skulle kännas som att bjuda in er i mitt huvud.

Fotografen och jag hajar båda till. Vi vill se. Vi kanske kan fotografera där?
-Nej.

För Sara Stridsberg handlar boken till en del om att åldras som kvinna.
En särskilt sorglig scen är den där Lo i baksätet på sin pappas bil inte längre kan få någon närhet hos de prostituerade som fadern plockar upp. Där de förut hållit hennes hand eller låtit henne sminka dem, ser de nu bara en konstig förväxt rival i baksätet – och blundar. Hennes bröder, eller älskare, har redan lämnat henne.

Lo var svår att skriva om, säger Sara Stridsberg. Mycket svårare än Valerie Solanas.

– Valerie var en storstadsintellektuell. Men Lo vill avsäga sig alla sina rättigheter. Hon vill inte ha ett eget liv, ett hem, en agenda. Hon vill låta sig bäras fram.

Våra trognaste läsare minns att för två år sedan publicerade Sara Stridsberg en bit work in progress här i DN. Då under titeln Subrosa. Det är samma bok fast mycket har förändrats.

– Det är alltid så med mina böcker, att det först är ett jättestort material och att jag inte alls vet vad som kommer att vara med till slut.

Sara Stridsberg tycker att det är svårt att skriva romaner.
– Att man alltid måste börja om, att man alltid måste tvivla på den egna texten, inte begripa den, till och med avsky den.

Efteråt är däremot allt arbetet underbart.
– Ja, nu minns jag det bara som en fantastisk lek.

Hon ler.

Det finns något naturväsensartat i alla Sara Stridsbergs kvinnoporträtt. Här i sin ytterlighet gestaltat av apflickan, försöksdjuret i Jardin des Plantes. Relationen mellan henne och vetenskapsmannen som ska få henne att teckna skildras helt ur hans perspektiv. En klassiker: hur han upplever att aphonan med passivt trots retar honom till alltmer sadistiska övertramp. Till slut tecknar hon, men först efter dödliga maktdemonstrationer.

Jag frågar vad hon egentligen skulle vilja att apan gjorde. Och förväntar mig ett svar ur feministiskt perspektiv.
– Det värsta av allt är att det är jag som har skrivit det här, så jag vill att apan ska göra exakt det som den gör. Bilden av vetenskapsmannen är också ett porträtt av mig som författare. Det finns ju någonting sadistiskt i att skriva. Jag vill att apan ska gå under.

– Jag tjusas lite av ödet. Det går helt på tvärs med den liberala tankevärld vi lever i där alla alltid kan förändra sig själva. Kanske är vi mer ödesbestämda än vi tror.

Sara Stridsberg hittade apan när hon läste om Nabokovs ”Lolita”.

-När Nabokov blev anklagad för den här boken och fick frågan om han själv begärde småflickor, sa han att han hade läst en artikel om en vetenskapsman i Jardin des Plantes som hade försökt lära en apa att teckna. Och apan hade till slut tecknat. Nabokov sa att det var upprinnelsen till Lolita. Men när man sökte igenom alla franska tidningar från den tiden för att hitta artikeln så fanns den inte.

-Jag tycker det är intressant med de dunkla drivkrafter som får författare att skriva det de skriver. Hur han kanske uppfann artikeln för att parera ett angrepp från ett annat håll. Och då visste jag att apan måste teckna. Att hon inte kunde rymma eller så.

Jag frågar om Sara Stridsbergs egen framtid. Vad drömmer hon om?
– Jag vet inte. Den här tiden står som en vägg framför mig, säger hon. Kanske handlar det om åldrande. Jag känner mig som Lo i romanen, som konstaterar att det kommer inte att hända mer än detta.

– Eller så här. Jag vill överleva och att de som står mig nära ska överleva och att jag får fortsätta skriva.

Det låter lite åldrat. Men så läser jag tillbaka i intervjun från 2004. Där svarar hon så här.
”Att jag ska ha massor av tid att skriva och leka med min katt Polly. Och att hon aldrig ska dö och att ingen som jag känner ska dö, att jag har 100000 systrar och att ingen i hela världen är ledsen.”

Det där med systrarna har fallit bort sedan dess. Kanske har författaren alltmer tagit över efter feministen.

Har du tänkt på att inga kvinnor är gråhåriga längre?
– Jag har tänkt jättemycket på det. Men min frisör säger att de fortfarande är gråhåriga allihop egentligen.

När vi ska skiljas passerar vi ingången till Sara Stridsbergs arbetsplats.
– Huset är jättestort. Det sitter två hundra personer här inne och jobbar. De flesta är konstnärer.

Kan vi inte bara få gå in och se hur de andra sitter då?

– Nej.

Jag tänker det. Jag säger inte snälla. Men det är inte bara romanen ”Darling river” som är en lektion i begär.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter

Delta i diskussionen

4 kommentarer

  1. Hej!
    Jag försöker söka efter den här intervjun på DNs hemsida, men hittar den inte, vilket datum är den publicerad?

    1. Hej Asimina! Den är publicerad den 13 mars 2010, men den ligger nog inte kvar på DN, för de tar bort frilansarnas texter efter sex månader av rättighetsskäl. Däremot bör du kunna hitta den i ett tidningsarkiv som Presstext.

  2. Hej Annika! Det jag undrar är vad den här artikelns titel var? Behöver titeln till min referenslista, nämligen. Tack på förhand!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *