Poesi av fölningar och betäckningar

– Nej, det gör jag inte. Jag har teman, idéer, en plan. Men sedan blir det ofta helt annorlunda än jag har tänkt. Och så måste det få vara. Kanske är det just där verket av­viker från planen som konsten uppstår, resonerar hon.

Om Gertrud Hellbrands tidigare romaner – ”Vinthunden” och ”Scenario X” – varit avskalade och koncentrerade, så har ”Veterinären” svällt ut ordentligt. Romanen består av femhundra stora romansidor.

– När jag ska skriva något nytt så vill jag ha motstånd. Det får inte vara för lätt. Som en poet ålägger sig att skriva på ett visst versmått. Och jag har alltid haft lätt att starta en berättelse, lätt att runda av. Men att stanna med personerna och bara fortsätta berätta om dem – det var en utmaning för mig.

Personerna är många. På gränsen till att de går att hålla reda på. Jag listar: mamma Lucille, pappa Bengt, ridtränaren Jill och ridtränaren Ove, Bengts kompis Roffe och Roffes pappa, systern Helga och hennes kille Rickard, ryttaren Carro, veterinären Nils, och så Ann-Katrin, Gunnel och Åke i kollektivet där Bengt träffade Lucille …

Gertrud Hellbrand hade läst och imponerats av stora familjekrönikor som Thomas Manns ”Buddenbrooks” och Philip Roths ”Amerikansk pastoral” när hon satte pennan till pappret. Samtidigt hade hon alltid vetat att hon skulle skriva om sin hembygd i någon form.

– Jag kommer härifrån och jag är författare. Då blir det så.

I arbetsrummet på övervåningen i huset där Gertrud bor har Vikbolandet förvandlats till det litterära Småsjölandet. En grislada har blivit en ridskola, en Higge har blivit Sigge, en del har fått tränga ihop sig och samsas i en kropp.

När vi petat i oss kaffe och hembakt så pekar Gertrud ut genom fönstret mot platsen för en händelse som blivit en scen i romanen.

– Jag växte upp i lärarbostaden där borta vid skolan. När jag var fem år gick jag själv ut och över vägen och upp genom allén här för att vara med hästarna. Och en gång när hon som hade stallet ropade in hästarna kom en liten flicka vandrande längst bak i ledet.

Vi tar en sightseeingtur i byn. Ser på skolan, Ica och grisladan – tallar, tujor och gräsmattor. Det småregnar och är blött i markerna runtomkring och jag påminns om hur romanen erbjuder stadsmänniskor insikten att fult väder inte är något man snabbt springer genom på väg till bussen utan i stället något som kan förhindra flera dagars arbete.

I ”Veterinären” skildras krocken mellan stad och landsbygd, mellan hipstrarnas Medie-Stockholm och ponnymammornas ridbanor. Gertrud har själv känt den i kroppen. Fem år bodde hon i Stockholm innan hon flyttade hem igen.

– Men det är ingen ny konflikt, konstaterar hon. Tolstoj skildrar den i ”Anna Karenina”.

Det är författarens alter ego Konstantin Levin som får besök på gården av sin bror från stan.

– För brodern är landsbygden en plats för vila och fritt tänkande och när han kommer vill han att de ska ligga bredvid varandra och titta ut över de fria vidderna, tänka och samtala. Medan Konstantin hela tiden är orolig för hur förmannen kommer att slarva med arbetet på åkern när han inte är där och övervakar det. För honom är landsbygden vardag och arbete.

Det är också det Gertrud Hellbrand har velat skildra i sin nya roman. Arbetet, de vardagliga sysslorna. Precis som Philip Roth beskrivit handsktillverkningens alla steg i ”Amerikansk pastoral” eller Tolstoj höskörden i ”Anna Karenina”.

– Jag hoppas på att de här ingående beskrivningarna av betäckningar, fölningar och släpandet av hinder tillsammans ska bli till en bild av människans villkor. Att man kan utvinna ett slags mänsklig poesi ur dem. För vad är det vi gör om dagarna vi människor? Vi arbetar. Jag vill porträttera strävsamheten.

Precis som sin huvudperson Kristin har Gertrud Hellbrand tillbringat stora delar av sitt liv i stallet. Och hon får en särskild energi i rösten när hon pratar om den speciella form av närvaro som finns på hästryggen. Liknar den vid skrivandets flow.

Familjen skaffade hästar, födde till och med upp ett och annat föl. Den vita märren Leah, som hon nu rider och tävlar i dressyr, föddes hemma för femton år sedan.

– Men nu har vi bara en och en halv häst, säger Gertrud Hellbrand och visar vägen mot det röda stallet med vita knutar nedanför hennes föräldrars hus.

Hit kommer Gertrud tre fyra gånger i veckan för att rida. När vi närmar oss dörren kan vi höra dem gnägga välkomnande – Leah och shetlandsponnyn Karamella som håller henne sällskap. Gertruds mamma Marie-Louise har tagit Leah ur boxen för att borstas och hästen njuter av behandlingen.

Ridningen ger omväxling till det stillasittande skrivandet. De flesta dagar tillbringar Gertrud Hellbrand hemma på gården där hon bor med sin man och två barn. Mannen, det är författaren Ola Klipp- vik, som också skriver om Vik-bolandet både i böcker och i Vikboblogg.

– Jag sitter på ovanvåningen, han därnere. Vi mejlar till varann om vi vill något. Det vore helt otänkbart att klampa in och störa.

Hästarna tuggar medan jag frågar om det där irrationella som gör texten till litteratur. Vad är det egentligen? Hur kommer det till? Är det författarens grej, eller språkets, eller kommer det någon annanstans ifrån?

– Genom något slags konstnärlig intuition, tror jag. Jag kan se vilka teman jag spelar ut, men det som ska ge liv är ju, som Tolstoj säger, det som jag inte riktigt kan styra. Att det alltid blir något annat. Att texten får en egen själ. Händer inte det, då faller det dött.

– Jag gillar tanken på konstnärsgenierna. Det kanske är provocerande, för vi vill ju gärna att allt ska vara så rättvist fördelat. Men den konstnärliga intuitionen går inte att bena ut. Den borde kanske bara helighållas. Vara något vi bara tacksamt kunde glädjas åt.