Sveriges stiligaste författare talar samma dialekt som Gud

Foto: Magnus Liam Karlsson

I dag, den 26 april 2020, fick vi veta att en av Sveriges mest älskade författare har gått ur tiden. Den här intervjun gjordes apropå hans nya roman ”Lewis resa” 2001 och publicerades i Expressen.

Expressen 2 september 2001. Text: Annika Persson

PO Enquist är Sveriges stiligaste författare, av tv-programmet ”Centrum” utsedd till den förste älskare svensk film saknat. Litterärt sett är han en gigant och en överlevare: envis, konsekvent och full av integritet.

Han har egentligen bara ett problem. Att böckerna börjar så segt och svårt att man kroknar. Den första jag misslyckades med var ”Kapten Nemos bibliotek”.

– Ja, de första fyrtio sidorna är en prolog som är så jävla snårig och hopplös, erkänner Enquist. Hälften av alla läsare har gett upp. Och jag kan hata mig själv för att jag körde sån där skitkonstnärlighet. Det borde vara fängelsestraff på att göra så!

Men folk läser ändå. De köper i alla fall böckerna. Enquist har översatts till 27 språk. Hans förra roman, ”Livläkarens besök”, såldes i 18 länder och utsågs förra året till bästa utländska roman i Frankrike.

Och visst. När jag tar mig förbi det tråkiga hos PO Enquist så får jag uppleva fantastiska saker. Den nya romanen ”Lewis resa” är tråkig i nästan hundra sidor men ger sen evigt liv åt framväxten av pingströrelsen i fem hundra sidor ljuvlig läsning till. I fokus står förkunnaren, Lewi Pethrus, och utmanaren, poeten Sven Lidman.

– Den handlar om en svensk folkrörelse och hur en liten västgötaknalle, som är mer begåvad än han tror, bygger ett världsimperium. Det är en märklig svensk framgångssaga.

Här låter PO Enquist lite stolt, nästan som om han var Lewi Pethrus far.

– Pethrus är en idealist, en världsförbättrare. Men ska han bli fackföreningskämpe, proletärförfattare eller en kyrkans man? Han blir Guds redskap, driver sin fattiga Filadelfiaförsamling framåt och lägger grunden för det trossamfund som i dag kallas Pingstkyrkan.

– Pethrus har en stark tro och vilja att förvalta sitt pund, säger PO Enquist. Jag hyser respekt för honom, man kan ta honom på allvar. Han tror på sin sak, inte för att han själv vill bli rik eller berömd. Han har en uppriktig idealism.

 

Det är besynnerligt hur denne pingstpastor i sitt projekt liknar Struensee, livläkaren och upplysningsmannen i Enquists förra roman. Detta trots att Struensees bibel är vetenskapen, den sociala ingenjörskonsten. Men den naivitet i maktfrågor som driver Struensee till undergång och väcker folkets vrede saknas helt hos den nye hjälten. I Pethrus gestalt förenas engagemanget för de utsatta med politisk fingertoppskänsla, en känsla för själva spelet.

Varför valde han nu att skildra en som bryter mönstret och är kapabel att genomdriva sin vision? Förmodligen för att det inte var meningen att Lewi Pethrus skulle vara hjälten. Det var Sven Lidman, poeten, som skulle vara det. Och gå under.

– Jag blev själv förvånad över att historien var som den var. När jag gick in i arbetet trodde jag att Lidman utmanade den store onde tyrannen Pethrus, men så var det ju inte alls. Lewi Pethrus var ingen tyrann.

Enquist fick ta paus i två år och begrunda.

Om det blivit som han tänkt hade hjälten inte bara gått under. Han hade också som vanligt varit lång, härlig och intuitiv. Lidman var lång. Doktor Struensee var också lång. De korta män som de kontrasteras mot är hopkrupna, äregiriga och taktiska. Enquist påstår att han aldrig har tänkt på det (han är 1,97).

– När jag var femton år var jag 1,93, det var pesten. Jag fick gå som ett frågetecken när tjejerna nådde mig till naveln. Jag hade mindervärdeskomplex.

 

Under sina första tjugo år samtalade PO Enquist ofta med Gud. Och i ”Lewis resa”, när Pethrus nästan ger upp, när allt är svart och hopplöst, då dyker Gud upp och besvarar livsfrågorna. Gud anser att Pethrus ska ställa sig på sina ben och gå, att han ska förvalta det pund han faktiskt har blivit given.

– Ja, men Gud ändrar sig lite grann, bryter Enquist in. ”Jag börjar bli gammal”, säger Gud, ”jag kommer inte ihåg. Det var ett eller två. Tre kanske.”

Men det här är ju en historisk roman. Sa Gud verkligen så där?

– Svaret är naturligtvis ja. Har man så stark tro som en varmt troende pingstvän, då tar gestalten däruppe faktiskt fysisk gestalt. Min mamma samtalade ständigt med Gud. Ja, Gud talar ju nästan lite västerbottniska.

Enquist och Gud talar samma dialekt. Det känns lite konstigt att få sitta här bara två meter och ett soffbord ifrån. Och precis som pingstvännerna vill efterlikna Kristus vill jag gärna bli mer lik PO Enquist. Visare.

Jag har tänkt fråga Enquist vilken bok han har läst flest gånger, mest för att han ska säga Bibeln. Men det gör han inte, han säger ”Robinson Crusoe”.

– Det var det här med grottan, bärgningslistorna över allt man räddade från fartyget, den här oerhörda känslan av rikedom när han hängde upp åtta musköter, tolv tunnor krut och allt det där. Jag kunde läsa bärgningslistorna miljoner gånger.

Samma rikedom som i de åttiotalet uppslagna böcker som ligger spridda över hela golvet hos PO Enquist när han skriver. Dolda berättelser, outtydda samband, oskrivna människor.

Egentligen är det därför jag har kommit hit. För att bli som PO. Man blir vad man läser. Kanske om jag läser ”Robinson Crusoe” femtio gånger?

Enquist tror inte på projektet. Han förstår inte varför jag vill bli som han. Men han är fast övertygad om att man håller den värsta enfalden ifrån sig om man läser böcker. Även ”Bridget Jones dagbok”.

 

Jag kommer att tänka på en liten text Enquist skrev när Margaretha Krook hade dött. En kort intensiv text, där Margaretha Krook var mycket ensam.

– Det är säkert hemskt att vara skådespelare. Ensamheten, säger han.

Själv tänker jag mig att författaryrket är förfärligt ensamt.

– Det finns risk att man blir egocentrisk, säger Per-Olov Enquist där han ligger, utsträckt på en vilstol i sin enorma arbetslägenhet på Söder i Stockholm. Du kommer hit och frågar mig saker och jag svarar.

Flera gånger under vårt samtal har han påpekat att jag inte var född när den eller den boken kom ut. PO Enquist är nog en lång och ganska ensam samlare. Lite som Gud, lite som Robinson Crusoe och lite som Margaretha Krook.

(c) Annika Persson

FAKTA/PO ENQUIST

Född: 1934 i Hjoggböle, Västerbotten

Bostad: Hus i Vaxholm

Familj: Gift med Gunilla Thorgren, barnen Mats och Jenny. Fyra barnbarn. Och Gunillas tre barn.

Specialbegåvning: Kan enhandsapplådera. Kulstötaren Myggan Uddebom lärde honom det.

Mantra: Det gives alltid något bättre än döden.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *