Sen kommer du att flyga min lilla fjäril

Jävlar i mig, nu är fjärilen på väg ut. Hon skriker du rör mig inte!

Skorpionens hand drar hårt i telefonsladden. Hon försöker ringa en taxi.

”Nu går jag!”

Slår hon honom? Jag försöker komma ihåg om hon slår honom med handflatan i ansiktet eller om hon bara slår på hans arm för att han ska släppa eller om hon inte slår honom alls. Men jag tror att hon slår honom för han måttar en spark på hennes lår som gör jävligt ont.

Sen står de stilla och mäter varandra. Båda hör ett fruktansvärt ljud som från ett livshotat djur. Vad fan är det? Det låter in i helvete läskigt.

Shit – det kommer från henne. Hon känner det i halsen och lyssnar tyst. Då släpper han för första gången sladden till telefonen och hon går därifrån. Nästan för alltid.

Hon är förstås jag. Då.

Jag vet inte hur många gånger jag hade försökt förut. Det är inte så många steg mellan telefonen där vid öppna spisen i matsalshörnet och dörren ute i hallen. Kanske tjugo. Och på vägen finns det bara två smala passager. Det verkar förstås lätt för en vuxen kvinna att gå tjugo steg från telefonen till halldörren i en vanlig lägenhet, öppna och gå ut. Men det är det inte. Inte bara för att där finns en man som hånfullt ropar stick då din jävla hora. Inte bara för att han följer efter hennes steg, håller igen dörren och säger att om du går nu så kommer du aldrig mer tillbaka och inte bara för att han sen tittar på henne och skrattar och står kvar mellan henne och dörren.

Det finns ju en köksingång, hon kunde ta den. Det finns en massa vägar ut. En kvinna kan gå de där tjugo stegen, tränga sig igenom de två smalare ställena när han inte är hemma. När ingen vare sig ställer sig i vägen eller skrattar åt henne. Så varför gör hon inte det?

Varför kan jag inte komma ihåg om jag slog honom? Så lång tid har det inte gått.

I min almanacka från samma höst som jag förälskar mig så står det ”Jag måste hitta en skorpion!” fjorton gånger efter varandra på ett helt uppslag. Jag hade just läst Linda Goodmans ”Soltecken” och oktobertecknet hade uppenbarligen gjort starkt intryck. Vad stod det? Manipulativ, lättkränkt, sexuellt krävande. Ljusa irisar. Stod det något mer? Jag minns inte. Jag kanske minns fel på det jag minns också.

Jag hittade honom i alla fall ögonblickligen. Han stod på andra sidan baren, med intensivt ljusa irisar under den hängande snedluggen. Mitt astrologiska öde.

Och det tar bara några minuter innan jag håller en lapp med sex siffror, enastående talmystik, i handen. Det är förstås hans telefonnummer. Lappen är allt jag har, för jag hyschade honom när han försökte tala. Han är så perfekt att han inte får öppna några sprickor. Inte tala, inte ha ful röst, inte säga fel, inte lukta konstigt i munnen. Jag vill bara att han ska står där på andra sidan och se ut så där.

Nu verkar det lite konstigt. Alltså nu när jag har gått i terapi och lärt mig att livet kan vara grått också och inte bara svartvitt, och att livet i själva verket är mer intressant om man vågar se nyanserna.

Men jag minns också helt säkert att det inte fanns någon tvekan. Att det var den mannen eller inget. Eller vad då inget förresten? Det fanns inget alls alternativ. Jag kunde inte föreställa mig något sådant som inte den mannen.

Klänningen åker av redan i taxin. När jag har ringt honom. När jag har ringt honom sittande nästan naken i min affischfyllda hall i en minimal lägenhet bebodd av mig, en litteraturstudent med feministisk teori på agendan. Jag tittar på den nya kvinnan i spegeln medan jag slår det magiska numret. Hade jag inte varit så rädd att vara indiskret hade jag nu skrivit på vilket sätt numret var sammansatt av tecken att tolka.

Bilen kör med oss, det absoluta paret, ända tills den stannar. Sen upp i den obekanta trappan. När jag vaknar ligger jag på magen på parkettgolvet i ett vardagsrum, klädd i en stor svart rock, uppdragen över stjärten. Jag har en svart hatt på huvudet. Mitt hår flyter ut över axlarna. Verkligheten flyter ut genom en glipa i gardinen. ”Du är vacker”, säger han. ”Har du sovit gott?” Han har suttit vaken i fåtöljen och betraktat mig, en cigarett i ena handen, ett glas vin i den andra. Det är han som har lyft på rocken.

Hur länge har han suttit där? När jag försöker sätta mig upp och svepa rocken om mig tar han några steg fram och öppnar den igen.

”Så.”

Jag vet att det kändes underbart. Som att äntligen bli sedd och önskad. Som att äntligen bli omfamnad överallt, kysst där det ömmar. Skorpioner ryggar inte för smärta.

Det fanns någonting i henne som alltid hade krävt att få vinna genom underkastelse. Som måstat vinna genom att vara naket. Om hon bara var tillräckligt ömtålig och grät tillräckligt så skulle jorden bli rund som hennes moders bröst. Den skulle ge det hon behövde. Det hon inte kunde skaffa sig själv.

Hon får en del sådant. Snart lämnar de varandra nästan inte alls. Hon ligger utsträckt på hans säng och läser, i de skarpa solstrålarna från det stora vita fönstret. Han kommer hem, kollar posten, älskar med henne, åker tillbaka en stund till sitt jobb, kommer hem igen, älskar med henne, äter, pratar, dricker, röker, älskar.

Han vill alltid ha den här flickan. Han tycker inte att hon är perfekt. Han tycker att hon har för mycket finnar och för fula skor. Ändå lägger han henne tvärs över sina ben och häller champagnen över hennes korsrygg. Han smeker henne med grönsakerna. Han håller när hon gråter. Han rensar hennes öron. Han kör henne till feministiska kurser kors och tvärs genom Europa. Han lär henne spela schack. Han pratar inte fult. Han håller sitt löfte.

Och när han har slagit henne första gången så tröstar han henne, håller henne i sitt knä, stryker över hennes hår, kysser hennes panna och säger att han älskar henne.

Han slår mig på en fest. Det är snart jul. Borden dukade med rader av glas och tallrikar och bestick, sill och lax och snaps och korvar och jansson och mera snaps för hela det stora sällskapet. Jag är placerad bredvid festens viktigaste person. Mån om att göra gott intryck har jag mina finaste kläder och berättar alla roliga historier jag kan och den kostymklädde skrattar. Kanske nämner han mig i talet. Och sen kommer skorpionen fram och knackar mig på axeln. Drar mig ut i kapprummet, bakom en branddörr och slår och slår och slår och slår och slagen tar på mina armar som jag håller framför överkroppen. Knän dunsar i mina lår och jag hinner bara hålla andan så drar en annan arm i mig ut ur brandtrappan, genom festlokalen, ut i köket. ”Jag såg vad som hände.” Och så håller jag i hovmästaren hela vägen ner bakvägen och ut i taxin.

Taxin kör och kör, hem till honom. – hallå hallå, det är jag, hallå  hallå – och så kryper skorpionen ur en annan taxi och ställer sig på samma trottoar som jag och ser mig fortfarande inte och jag ropar att det är jag för han ser ju inte det och så slår han igen och en man kommer och räddar mig en gång till på gatan och jag säger att jag måste följa efter honom i alla fall för han är så förtvivlad.

Jag minns precis att jag så gärna vill att han ska vara vanlig igen, att den där iskallt frånvända blicken inifrån hans smärtpunkt ska försvinna, jag minns att jag vill att han ska kunna se mig – hallå hallå, det är jag, hallå!

Och sen ser han mig till slut och han tröstar och tröstar och gråter och gråter och skäms och skäms över att han gjorde bort sig inför alla de där människorna. Och jag lär mig att glömma. Jag minns inte. Jag kokar spaghetti och gör tonfisksås och jag flyttar ihop med honom och jag minns ingenting. Bara i ett enda rum minns jag fortfarande och det är det rummet jag går in i när det händer igen. Ett rum av sotsvart hat. Sen går jag ut igen och så glömmer jag. Glömmer och glömmer. Tills blicken stelnar igen och han inte hör eller ser att det är jag som är där.

Jag hatar honom. Jag hatar honom för att han försöker ta ifrån mig den där mannen med det rävlika ansiktet, med de ljusa irisarna, med det sneda leendet och den styva överläppen. Jag hatar honom för att han försöker tvinga mig att överge honom. Han får inte vinna. Han får inte på villkors vis vinna.

Jag leker nära gränsen. Leker att han kontrollerar mig. Jag gör saker som han säger åt mig. Bär kläder som han har valt. Dricker en vodka till. Tappar balansen. Och jag sviker honom aldrig.

Jag leker att jag är trygg med honom för att han är så stark och kan skrämmas så hårt. Jag föreställer mig att vi är ett par i en grotta bland vilddjur och att det är bra för mig att han har det där raseriet, för då vågar ingen röra mig. Lite grand är det så också, för ingen vågar röra mig, för skorpioner är kända för sin svartsjuka. Och de ser upp till honom på något konstigt sätt och nu minns jag att jag långt långt efteråt blivit presenterad för folk som liksom susat till så där imponerat av att jag var den som skorpionen tog, som liksom susade på ett romantiskt sätt som om jag inte gått sönder utan bara liksom klivit upp på ett högt drömskt berg och beskådat en hänförande utsikt.

”Han kommer att vara bra för din inspiration”, hade Bruno sagt redan efter en hastig blick på min nye älskare. ”Särskilt om du gillar att lida.”

Jag vaggade till sången med båda händerna mjukt kupade kring rödvinsglaset. Vaggade höfterna, lät håret falla från sida till sida. Lloyd Cole: ”You were an innocent child, before I lay my hands on you. And all the pain that you held inside were just waiting to bloom, in a darkened room. And you flew right into the light …”

Nästa gräl. Kontentan är det enda jag kan minnas. Julfesten är hårt förträngd. Min kärlek slår inte. Så jag ger honom en örfil, jag tror det är den hemliga som testar om villkoren är så som jag någonstans vet att de ser ut. I nästa ögonblick ligger jag på golvet i hallen med hans händer runt min hals och ber om förlåtelse. Okej. Nu vet jag.

Andra gången, eller är det tredje … flyttar jag hem till mig igen. Jag tar på mig kalasbyxor och håller min nalle under armen. Jag ska gå på kalas. Då och då tittar jag på henne – hon som var tillsammans med honom fram till nu och som fortfarande träffar honom och talar i telefon med honom och älskar med honom – och hon är så vacker och stark och den bästa kvinnan i världen som han inte har.

Hon vill inte ha honom mera. Men jag vill ha honom. Jag vill ligga i hans armar i en mjuk säng och sniffa på hans bröst och underlakan under ett tjockt täcke och svettas bara litet och han ska klappa mig på huvudet och säga att jag är hans lilla flicka. Jag ska ligga nybadad och hopkrupen mellan hans lår som är så mjuka och starka och varma medan hon bär sina bröst på bröstet såsom det anstår en av hennes sort.

Snart ska han komma hit och hämta henne igen.

Hennes liv ska gå vidare. Hon är inte manisk, bara förvirrad. Hon är inte manisk. Det är inte farligt. Hon är inte galen. Hon ska inte bli dödad. Hon ska knappt ens bli slagen. Hon ska älska mer. Han ska trösta henne.

Jag är glad och jag dansar på golvet. Mina vänner, hennes vänner kommer och hälsar på mig. Det gör inget. De är välkomna. Vi pratar och jag bjuder dem på kaffe. Jag berättar om min lust att dansa och så dansar den stora vita nallebjörnen omkring, jag på golvet, björnen i min famn. Sen går de.

Så kommer han som alltid tillbaka. Han kommer tillbaka och frågar varför jag har nallebjörnen i famnen. Jag säger att det är för att jag är så liten. Så går vi ut i bilen. Om jag inte minns fel ska jag tentera i vetenskapsteori.

Jag är så jävla förbannad nu när jag tänker på det. Jag är så rasande kokande inombords och jag kommer alltid att skrämmas av varje blick som inte ser mig. Darra på tunnelbanan för ögonen som inte ser, för de där som jag inte kan försvara mig mot, darra för männen på gatan som är långt bortom, kvinnorna också,  darra långt innan de två männen som passerar faktiskt klipper till några andra i Björns trädgård. Flera minuter innan vet jag att de kommer att ta sönder någon. Jag vill tillbaka till innan, jag vill tillbaka till den där flickan som trodde att hon kunde ingripa och göra något, kunde få situationer att lugna ner sig. Men det kan inte flickorna när skorpionerna kommer, de kan bara ta slag, ta rädsla, ta, ta, ta, stå upp och sitta ner, stå upp och sitta ner, upp, ner i en förskräckande och repetitiv ringdans.

Och jag är så jävla förbannad på att han söp upp mitt stipendium i litteraturvetenskap. Kan ni ta tillbaka det snälla litteraturinstitutionen och ge det till någon som inte har en skorpion som super upp alla pengar! Ta tillbaka det och ge det till någon som kan resa och läsa för pengarna. Nån som inte läser fittig postdekonstruktivistisk feministisk kritik utan håller på med verkligheten. Som förstår att när socialdemokratiska kvinnoförbundet står på torget och pratar med dem om kvinnors villkor så är det på riktigt. Någon sådan som inte säger att då får väl de där kvinnorna skilja sig. Och som inte lockar de där socialdemokratiska torgarbetarna att skrattande vinka och ropa att om alla vore som du så skulle det inte vara några problem.

Och jag är så jävla förbannad på folkpartiets valaffischer där det stod att kvinnors trygghet skulle öka med fler poliser. Var fan ska de poliserna jobba någonstans? Hemma hos folk? Hur ska de veta vem de ska vara hemma hos? Och hur ska de bestämma sig för när det är dags att sluta patrullera Siargatan 32, lägenhet 144?

Och jag är så jävla förbannad på att när jag äntligen äntligen gick så var det min fastighetsägare som blev målsägare för skadegörelse på ett fönster och målet lades ner. Hallå det var JAG som var målsägare när han slog sönder rutan till min egna lägenhet och skrek och skrek och försökte klättra in genom fönstret tills piketstyrkan drog honom baklänges ut igen. Tack för det. Jag hörde sirenerna medan jag pratade med 112.

Och jag är så jävla förbannad på att jag är glad att piketpolisen slog skiten ur honom i den där piketen. För jag älskar rättssamhället och jag kan tänka mig att skriva oändligt många artiklar om polisvåld. Men den där gången, då var jag jävligt glad när han ringde och sa att de hade slagit ut hans tänder i bilen. Och jag lade på luren och tänkte att piketpolisen kanske visste att min fastighetsägare skulle vara målsägare för en sönderslagen ruta. Men att en del skorpioner inte vågar utmana risken att bli misshandlade av sex män bak i en bil en andra gång.

Och en sak till. Det är helt för jävligt att kvinnojourerna inte är ordentligt finansierade utan bygger på frivilligarbete.

Och den förbannade slutsatsen av all uppdämd ilska är att jag hade rätt när jag sa att då får väl de där kvinnorna skilja sig då, för det är det enda man kan göra. Man kan inte stå upp och sitta ner i bestämda turer i hela sitt liv. Och man kan inte bidra till att snälla offervilliga kvinnor med familj och arbete ska tillbringa sina lediga stunder som kvinnohjälpare. Man måste bara gå.

Men hur då? Gå efter första slaget säger de som låter som om kvinnomisshandel är något som förekommer i socialgrupp tre och som om alla som låter sig misshandlas kommer att fortsätta göra det hela livet för att det är något fel på dem. Och som gör att alla vi andra inte förstår vad det är som händer oss när vi blir indragna i en baktrappa och knytnävarna bultar på våra överarmar och knäna mot våra lår. Som gör att det är omöjligt att tänka sig att ens man slår en om han är så där fantastiskt vacker och sårbar och håller en så varmt och kärleksfullt att änglarna gråter.

Man kan inte gå efter första slaget första gången. Man kan det först efter att man har gått helt sönder en gång.

Så jag åkte tillbaka. Och så glömde jag igen. Steg upp på morgonen, log mot mannen bredvid mig i sängen som log tillbaka och hämtade kaffe. Läste böcker om det feminina språket, om blygdläpparnas ständiga rörelse vid gången, om sinnligheten och rätten till den egna lusten utan slut. Om moderskvinnans syntaxlösa språk och ständiga nynnande. Diskuterade med skorpionen. Läste för honom. Ja. Ja. Jag reste till Paris, studerade mer feminism, läste poesi, Lacan, Derrida, Suzanne Brögger. Om nätterna tog jag på mig kläderna och var hans vackra vackra kvinna.

Och så försökte jag bemästra den hemliga. Hon som lånade böcker om kvinnomisshandel och psykopater på biblioteket. Som luktade på hans kalsonger. Som förvånades över att hon själv sprang hela vägen hem från en fikastund med en väninna för att komma hem vid exakt det klockslag hon hade sagt i morse för att han inte skulle tro att hon svikit. Det kunde ju vara så att han tänkte ringa.

Åren gick. Min man var vacker som synden. Spännande, eftertraktad, begåvad och hängiven. Han rökte snyggt, han gick snyggt, han körde bil snyggt. Alla ville vara med honom. Jag också.

När han väckte mig mitt i natten och skrek åt mig att jag var en hora så kliade jag mig i håret och analyserade hans barndom, hans uppväxt och hans nuvarande psykiska status. Jag reste mig inte upp. Istället försökte jag ställa de rätta frågorna för att komma rädslan på spåren. Jag ville att han skulle lita på mig, luta sig mot mina andetag. Jag måste bevisa att han kunde det. Jag fick inte ge upp så lätt att jag blev arg när han trodde att jag skulle bli det. Så dum var jag inte.

Ångern efteråt i exakta lika förutsägbara turer som raseriutbrotten före dem. Den krypande ödmjukheten, barnet som bad om förlåtelse. Som förklarade sin utsatthet, sin rädsla, sin maktlöshet. Jag trodde på det. Jag hade verkligen makt över honom. Jag skulle aldrig svika. Han var skadad och utsatte mig för prövningar. Jag var det viktigaste i hans liv. Det var det viktigaste i mitt. Det skulle gå över. Vi skulle klara det. Vi måste. Vi knullade. Vi var nära nära, livet där framför oss. Vi reste oss över dyngan, började prata igen. Allvar. Om nio dagar av tio är underbaraÄr inte det värt något Jo, det var ju just det. Hur många underbara dagar hade de andra? Skulle tio halvtråkiga dagar vara värt något? Love hurts, sa han.

Jag glömmer mer och mer. Och efter ett par år glömmer jag inte längre att han slagit mig för han behöver inte slå mig längre. Jag tänker hela tiden på hur han ska uppfatta allt jag säger och gör.

Först vill han inte att jag ska ha den där skinnjackan när jag går ut, för jag ser ut som en hora i den. Sen vill han inte att jag ska vara ute sådär. Han vill inte att jag ska åka till landet med mina föräldrar. Inte att jag ska söka utlandsstudier utan att fråga. Han vill att jag ska vara som en vuxen kvinna. Det är inte så att han inte erbjuder alternativ för det gör han. Han kan bära mig till nya himlar om jag bara är följsam. Jag försöker vara ännu mer följsam. Han levererar.

Det är bara det att följsamheten kostar. Allt annat.

Glappet blir större och större. Blundandet tyngre och svårare. Försöker jag sluta ögonen sticker ljuset ändå. Den hemliga håller ficklampan precis framför pupillen. Ho ho! Det gör ont. Jag behöver en ljusmask. Både hemma och borta. Jag tänker att jag kan ha den på mig hela tiden, det gör inget. Bara jag får se honom klä av sig. Bara jag får åka med honom i bilen. Jag tar gärna av mig trosorna igen. Om den hemliga bara kan sluta lysa mig i ögonen.

”Svanka lite till.”

”Ja.”

Mer Lloyd Cole: ”Well you’d never known love and you’d never known pain. But you found out that they were just like wine and champagne. You could drink a little more then you hurt a little less and you get that butterfly feeling underneath your dress” Jag tycker att låten är romantisk.

Numera vet jag att de tjugo stegen till dörren är för många. Inte för att det är för långt. Inte för att det står någon i vägen. De är för många för man kan inte förlora kontrollen och man kan inte svika för det är ju det som är farligt. För när man står där inne måste man följa REGLERNA, man måste hålla koll och följa svängningarna och om man inte gör det, om man inte spelar med och om man inte tar en våldsam massa hänsyn utan bara gör som man vill så är det farligt.

Men när jag står där och väger så kallar jag det för kärlek. Det är kärleken som gör att jag inte går. Det är för att jag behöver honom och för att han behöver mig. I mina dagboksanteckningar från veckorna efter uppbrottet står det att jag inte kunde ge honom det som han behövde. Att det var bättre för honom om jag gick. Och när jag då och då rasande läser dem igen så ser jag varför jag skriver som jag gör.

Det är för att hon som skriver har ett oändligt självförtroende. Hon klarar vad som helst. Hon kan skaffa sig vad som helst och gå över alla hinder. Det är det som ger henne trygghet.

Vad har hon inte?

Förmågan att fråga sig själv om hon mår bra. Att se på verkligheten och hur den drabbar henne.

Varför kan hon inte det?

För hon gör de andras skam till sin. Om de behandlar henne dåligt betyder det att hon är dålig. Lämnas hon utanför beror det på att hon är konstig. Sviker man henne så är hon inte värd bättre. Därför blir hon aldrig illa behandlad, är aldrig utanför och blir aldrig sviken.

Men tillbaka. För en dag sitter den där lite sköra flickan i alla fall vid det stora bordet, blickar ut över musikskolans gård på andra sidan gatan, låter sången fylla rummet genom det öppna fönstret och bara njuter. Hon har slagit upp ett glas rödvin, lagt fram sina pluggböcker och ställt fram en stor ren askkopp.  I anteckningarna från föreläsningen finns en bild av honom. En tecknad bild, inte så lik, men ögonen sitter rätt. Brett isär. Munnen obefintlig. ”Stiff upper lip”, hade en farbror sagt när de var på restaurang i London. Rätt fram till bordet hade han stegat, rätt fram till henne. Så hade han tittat på skorpionen och sen på fjärilen och sagt. ”Watch out! He’s got a stiff upper lip.”

Hon tänder en cigarett, ser ut genom fönstret och låter nikotinet skölja genom blodkärlen. Ett leende tränger fram djupt inifrån. Allt är över. Varningarna kan få klinga ohörda. Han har inte rört henne på ett år. De har bråkat, festat, semestrat utan att han har gått över gränsen. De har klarat det. Hon tar ett djupt bloss på cigaretten och börjar skratta för sig själv. Som om hon inte hade koll på läget? Hon har alltid haft koll på läget. Örnkoll.

Ja, jag satt där alldeles nöjd och segerrusig vid det stora bordet, lät rösterna utifrån fylla mina rum genom det öppna fönstret och plötsligt ryste kroppen, skakningarna i ryggslutet tilltog och växte och vätska flöt ur ögonen, saliv rann ur munnen, händerna viftade mållöst i luften.

Det är inte problemen som är borta. Det är jag. Det är inte problemen som är borta. Det är jag. Det är inte problemen som är borta. Det är jag. Det är inte problemen som är borta. Det är jag. Det är inte problemen som är borta. Det är jag. Det är inte problemen som är borta. Det är jag.

Och jag rämnar, rasar, ropar ut i tomheten efter förlåtelse för att jag inte längre finns alls. För att allt som finns är den mörka spegeln av honom, ett radband av motreaktioner och arrangemang, saker jag gör och säger för att uppnå olika effekter. För att jag klättrar på ett halt berg dygnet runt. Foten på rätt plats, säkra innan nästa steg, vänta var är hackan, så, ett hugg för handen att vila i. Också i hans frånvaro fortsätter klättringen. Och jag är aldrig arg längre för det finns inte längre någonting i mig som kan vara argt, annat än som en kontrollerad gest för att uppnå det ena eller det andra, för att det är dags eller för att han tål det just den dagen.

Det är nu det händer. Här börjar vägen ut. Hon förstår inte riktigt vad som sker, men hon tar tag i de rätta redskapen. Hon tänker ställa frågor. Till vittnena. Hon har inte velat höra dem tidigare.

De svarar med motfrågor.

”Var tror du att han var när du hade somnat på nyårsfesten?”

”Hur är det möjligt att du inte förstått?”

”Vad tror du han gör i Peters ateljé? Målar?”

Otroheten var brottet som hon väntat på. Det som kunde lyfta ansvaret och skulden från henne. Det som kunde ge henne fri att bara några dagar senare sitta i en fullständig tomhet. För om vittnena säger rakt ut att han har svikit henne så finns det ingenstans att gömma smärtan. Och det gör äntligen äntligen ont.

Han hade förverkat sin rätt att slå ihjäl henne. Han hade brutit mot det heliga förbundet.

Hon röker miljoner cigaretter och går fram och tillbaka över parketten. Allt hon minns ser annorlunda ut och när hon hör ljud i trappan tar hon skydd i pigkammaren. Hon minns att hon brukade skratta och se folk i ögonen. Hon tänker på sitt stipendium, som försvann i baren. Hon ser framför sig den hopknycklade ansökan om ännu en termin i Paris. Hon hör Elina säga att skorpionen tittat så konstigt på henne i köket när de blev ensamma i natten.

Och råden som hon fått av fittfeministerna är helt meningslösa. Det kommer inte att hjälpa att skriva om Bibeln med kvinnligt språk. Det kommer inte att hjälpa att närma sig den andre helt förutsättningslöst. Det kommer inte att hjälpa att bryta syntaxen. Det som kommer att hjälpa är att ge sig iväg eller döda honom.

Hon röker tills hon skakar i hela kroppen av förgiftning.

Hon slår honom. Tror jag. Han kommer hem full och vinglande och hon är inte rädd, för hon har inte längre något att vara rädd om. Hon säger att han är äcklig och hon nyper honom när han har fått av sig kläderna, hon säger att han är full och äcklig och när han blir arg slår hon honom nog och när hon tar telefonluren och ringer taxin som ska ta mig härifrån för alltid sparkar han tillbaka och redan innan smärtan når hjärnbarken skräms de båda stilla av det fräsande ljudet som fyller rummet långt bortifrån eller är det från hennes strupe? Ja, det kommer ut ur mig, detta varningsljud som hon inte själv frambringar. Vem gör det? Det spelar ingen roll för han backar och det gör ont som fan i hennes lår som nästa dag är blått och svullet efter hans spark. Och så går hon äntligen de tjugo stegen till dörren och öpnnar och går ut och inget händer. Och nästa dag går och går hon med det svullna ömmande låret, rakt upp i lägenheten jag väsande lämnade utan att någon försökte stoppa mig. Nu går hon rakt in ensam och hon är inte rädd, för jag är nästan död. Hon packar ner mina saker en efter en medan han gråter och ber.

Och nu vill jag säga till dig som läser att du ska ta hjälp innan du är så tom att du inte har något att skydda längre. För om man inte tar någon hjälp så får man vänta ända tills man inte är rädd längre. Och då måste man vänta ända tills man lika gärna dör i det avslutande slagsmålet. För det är först när du lika gärna gör det som han kommer att sluta stå i vägen vid dörren. Han har ingen nytta av dig om du är död.

Och du som ser såna här flickor, du ska vittna innan de frågar om ditt vittnesmål. Du ska säga att du ser att skorpionerna sticker dem. Du ska säga det fastän du inte är säker, för om du har fel kan flickan försvara sig. Du kommer inte att veta om hon ljuger, men det spelar ingen roll. Bara vittnesbördet.

Efteråt är det i alla fall helt tyst. Jag älskar honom ännu. Jag behöver hans hud, hans röst, hans läppar och det avlånga födelsemärket i nacken. Men jag måste ju gå, om det någonsin ska kunna växa fram ett jag igen i den där ekande tomheten inuti. Sen sitter jag i flera dagar i en lånad lägenhet och skakar och röker och väntar på att det ska växa. Från grannlägenheten hör jag ljud av folk som rör sig, pratar, kranar vatten. Genom fönstret ser jag barn som cyklar och snurrar i en klätterställning. Jag går till affären på hörnet och köper cigaretter och jos och så går jag tillbaka upp och lyssnar efter ljuden från grannarna.

Han ringer varje dag. Och han är nästan den enda som ringer. Alla andra håller på med sitt. Han säger att han vill lära sig, att han vill försöka. Han röst är silkeslen och han skickar vackra kort där det står att han älskar och fastän jag inte riktigt vill så blir jag alltmer säker på  att jag är skyldig honom ett försök till. Jag har ju inte sagt ifrån förrän nu. Han måste ju få en chans.

Första gången han kommer till den där lägenheten, så pratar vi och dricker te och det känns som om han är alldeles ny. Han sitter på stolen, vacker och snäll, och säger att han ser mig och att han vill att jag ska leva.

Men när jag efter flera timmar ber honom gå blir ögonen svarta igen. Och när jag nu försöker minnas vilka trådar han drar i, vilka sår han petar upp, så kan jag inte. Men jag vet att jag fylls av den skuld som drivit mig så länge och jag vet att härinne kan man inte vara. Det överlever inte jag och då tar jag upp en gammal bajonett som är den enda brödkniv hushållet förfogar över och så säger jag att om han inte går nu så dödar jag honom. Och då går han.

Som om det inte räcker blir vi ihop en gång till. För han lovar så dyrt att respektera mig. Då ligger han hela tiden med sin assistent. Han gör det för att jag gjort honom så orolig, säger han när jag får veta det och flyttar ut igen. Den här gången tar jag med mig allt jag äger, mina böcker, mina möbler, mina skivor, mina kläder, allt utom mina julprydnader som säkert fortfarande ligger kvar på vinden i det där huset. Och så en dyr tändare i vinrött och guld som jag fick för att en riktig kvinna borde ha en sådan. Andrahandshyresgästen i min egen lägenhet har äntligen flyttat ut.

Det går en vecka. Sen knackar det på fönstret. Persiennerna är neddragna, men jag bor på bottenvåningen. Det knackar hårdare och hårdare. Och precis när jag förstår att fönstret kommer att gå sönder så springer jag mot den röda telefonen, slår 112 och larmcentralen svarar direkt och jag säger min adress och fönstret kraschar och min gäst i soffan ställer sig upp och går mot fönstret och jag ser skorpionens ansikte och den blodiga handen mellan lamellerna i persiennen och jag säger till telefonisten att de måste skynda sig och sirenerna hörs precis utanför och så försvinner ansiktet från fönstret igen.

Och nu är det snart över. Nu är fyra år av långsam söndertrasning snart över. Polisen kommer in och förhör mig och det blåser in genom det gapande fönstret och de säger att det ska komma någon och sätta in en pappskiva så det inte står öppet ut mot gatan hela natten och de frågar om jag kände skorpionen och jag säger att jag har varit ihop med honom och att han dricker (rättare sagt säger jag att han dricker mycket men att han inte är alkoholist, ha ha ha) och att han är aggressiv och att han har slagit mig flera gånger och att jag är rädd. Och då säger min gäst att han vill vittna. Och jag säger att det får han inte för han är gift och jag har bara behån på mig, men jag ville så gärna gärna känna hur det kändes att komma nära någon annan. Om det liksom ens gick. Och när poliserna har gått så ringer det i telefonen och så säger skorpionen att poliserna har slagit honom sönder och samman och att jag måste komma och hjälpa honom. Och då säger jag något hemskt som ska såra honom så mycket att han slutar ringa. Och då ringer hans kompis och jag lägger bara på luren och tar inget ansvar och jag gör inte som han säger, eller som någon annan säger och jag skiter fullständigt i vad de tycker om mig, och jag tar mig för första gången rätten att göra fel. Och jag njuter så. Jag gör fel, fel, ont, plågar, lämnar, stampar och stampar i såret. Jag är fullständigt hänsynslös. För första gången. Och så möblerar jag om hela sovrummet för att polisen som väntar på pappfönstret inte ska se så bra när jag ligger med min gäst medan telefonen ringer och ringer. Till slut drar jag ut sladden. För jag behöver inte ens veta om han ringer eller inte.

Och till alla socialsekreterare: notera den där sista meningen för den förstår bara den som någon har tagit sönder helt. ”Jag behöver inte ens veta om han ringer eller inte.” Sen läker de och växer.

”Your promises will turn into lies, then you will fly, my little butterfly …”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *