115 skallar talar till oss

Dagens Nyheter, 2006-07-18. Det börjar klarna vad som egentligen hände under den sista stora pest­epidemin i Sverige. De första skelettdelarna hittades när en parkeringsplats skulle byggas i Olofström.

Tre par tomma ögonhålor tittar upp på oss där vi står framför pestmontern på Historiska museet i Lund. Det är tre av de 115 skallar som grävdes upp när Högavångsskolan i Olofström, på gränsen mellan Skåne och Blekinge, häromåret skulle få en ny parkeringsplats. Här låg nämligen ”pestbacken” i Holja by, där offren för den sista stora pesthärjningen i Sverige begravdes. Nu ligger huvudena här i Lund och glor från sin bädd av grus och djurrester.

– Vi vet inte vilka de är, säger Caroline Arcini, osteolog vid Riksantikvarieämbetet i Lund. Rika begravdes med fattiga. Pesten skar rakt genom samhället. Det gick inte att komma undan.

Den stora pesten kom tillbaka till Sverige 1710, året efter Karl XII:s krigsnederlag i Poltava. Visserligen hade den periodvis härjat i landet i hundrafemtio år, men nu verkade epidemin ostoppbar. Kungliga rådet arbetade hårt. Gränserna stängdes. Skepp sattes i karantän. Folk förbjöds att samlas och människorna själva flydde sina hem eller isolerade sig. Hårdast drabbades den uppväxande generationen, de som skulle ta över och bilda familjer.

– Det är inte svårt att leva sig in i deras situation. Säkert visste man att andra hade dött. Så kommer smittan. Barn kunde bli föräldralösa på bara några dagar. Föräldrar som lämnat gården till sina barn och satt på undantag drabbades kanske inte själva, men såg hur hela familjer plötsligt var borta.

– Jag ser framför mig hur de som förlorar sina kära tänker att nu kan det väl ändå inte hända mer, nu har vi väl fått vårt. Så drabbas nästa och nästa. I vissa familjer tog det ett par månader mellan första och sista dödsoffret.

I ”Pestbacken”, den bok som samlar och analyserar fynden från utgrävningen, skriver Tore Artelius och Janis Runcis att pestutbrottet blev den definitiva slutpunkten för stormaktstiden. ”Befolkningsutbred­ningen i landet förändrades. Hela landsändar var utpinade. Bygder avfolkas och överges. Nya männi­skor koloniserar de dödas gårdar och byar.”

Trots att pesten härjade i Sverige tolv gånger mellan 1548 och 1711 visade samhället varje gång en mycket ringa beredskap, konstaterar forskarna. Värst var det förmodligen i storstäderna. I Stockholm dog en tredjedel av befolkningen, i Helsingfors två tredjedelar. ”I de elva fastigheter som var Stockholmskvarteret Rörstrand överlever endast två små barn”, berättar boken. ”Alla andra är döda.”

Begravningarna av de pestsmittade innebar politiska problem. Kyrkan hade sedan århundraden mässat att kroppen måste tvättas, svepas och läggas i vigd jord för att själen skulle kunna komma till himlen. Bara brottslingar lades i ovigd jord på sin väg mot skärselden. Ja, och så en och annan ledsen och deprimerad stackare som tagit livet av sig, säger Caroline Arcini.

Men den 8 november 1710 var kyrkogårdarna fulla, folk smittades under begravningar och vid hanteringen av de döda, och Kungliga rådet utfärdade nya direktiv. De som dött i pesten skulle ”iförda sina gångkläder och tillsammans med sina sängkläder, utan ceremonier begravas i närmsta kulle”.

– Att nu komma och säga att man inte alls kom till helvetet bara för att man begravdes i ovigd jord var ingen enkel match, säger Caroline Arcini.

Folk vägrade. Präster hotades till livet. Man bröt sig in på kyrkogårdarna. Och många valde att helt sonika låta sina döda ligga och ruttna hellre än att skicka dem till evig plåga. Med allt vad det innebar av smittorisk.

Men så småningom började den nya ordningen slå rot.

– I Stockholm lär det ha funnits massgravar där kropp efter kropp lades i tills de var fulla och stängdes. I Holje är det inte tal om massgravar i den meningen. Många har kommit i jorden på kort tid, men gravarna här visar på en ordnad situation.

– Trots krisen har man begravt sina döda omsorgsfullt. Alla har lagts i kistor, bara i några fall har de begravts tillsammans. Flera har också fått med sig Karonsmynt, för färjeturen till de dödas rike. Det finns inte en grav som korsar en annan, varje gravplats har alltså förmodligen varit utmärkt på något sätt, berättar Caroline Arcini.

Det är hon som har tagit hand om alla skeletten från begravningsplatsen i Holje. Från museet åker vi till hennes arbetsplats i Riksantikvarieämbetets lokaler i Lund. Här finns det hundratals skelett. På Carolines arbetsbord ligger påsar med händer, fingrar och andra små benbitar. Damm och jord.

– Det är ett oerhört fascinerande arbete för att man kommer männi­ skor så nära.

Skeletten, menar du?

– Ja, de blir människor för mig.

Huvudena har inga namn, för kyrkböckerna har brunnit. Men för Caroline Arcini är de starka personligheter. Även om hon använder siffer­beteckningar när hon talar om dem.

– De har ju haft egna namn, det vore respektlöst att döpa om dem.

Hon lyfter varsamt ut den finaste skallen, A689, ur en pappkartong. Mannen bakom den stelnade kalufsen var 20-25 år, 170 centimeter lång.

Vad vet man mer?

– Han har en ryggskada. Kanske har han hoppat från en mur och skadat sig. Man ser också att han har rökt pipa på den där gluggen i tandraden på vänster sida.

Enligt Caroline Arcini rökte de som borstbindare vid den här tiden.

– De satte i pipan på morgonen och tog ut den på kvällen. Och själva pipan blev så varm att de inte kunde ta i den, så då fick de bita till ordentligt om skaftet.

Piporna var gjorda av kisellera och ofta ganska grova. Det är därför de raspat så i tänderna.

– Fast även moderna piprökare har märken i tänderna, säger hon.

Hon visar också fram en liten finger­borg som varsamt bevarat sin 16-17-åriga bärarinnas fingertopp och nagel.

– Det här är så rörande. Man kan föreställa sig hemska scenarion. Kanske satt hon och sydde på något till sig själv, eller en begravningsskjorta till en anhörig. Kanske har hon dött ensam. Hennes händer ligger löst knutna – kanske har kroppen stelnat innan man hittat henne eftersom hon fortfarande har finger­borgen på när hon begravs. Det är så att man får ont i magen.

Andra flickor har begravts med sina halsband. Vi får titta på pärlorna. Det är inga dyra smycken, mer som bijouterier.

– När det kommer till kunskap om den vanliga befolkningen är utgrävningar den enda källa vi har. De skriftliga källorna berättar bara om ståndspersonerna.

Det som gör den här utgrävningen speciell är att alla har dött samma år. Det ger mycket större möjligheter att få veta något om deras levnadsförhållanden.

– Vi kan till exempel se att de äldre är längre än de yngre, att kroppslängden har minskat fem centimeter på bara 20 år här. Vi kan också se när det har varit svältperioder genom att jämföra deras tänder.

Näringsbristen syns som horisontella linjer på tänderna. Men samma individer som bär svältmärken från 1690-talet verkar sedan ha fått det bättre. Nästan alla har hål i tänderna. En del i allihop.

– De har ätit väldigt mycket sötsaker.

Var får de sötsaker ifrån? Är det betor?

– Nej, betorna kom långt senare. De har förmodligen ätit honung, och rörsocker. Det importerades, troligen från Holland.

Finns det tillgång på socker, så tycks det prioriteras framför annat, skriver Arcini i ”Pestbacken”, och konstaterar att godis fortfarande är det livsmedel som nutida svenska barnfamiljer lägger mest pengar på. Och faktum är att 1700-talets Holjebor är märkbart moderna. Ett godisätande och rökande släkte som bär runt på oanvända tandpetare och mörka minnen av svåra umbäranden – nu med en dödlig smitta som hotar all mänsklighet. Ändå tar de omsorgsfullt hand om varandra.

Innan jag lämnar Riksantikvarie­ämbetet ler jag tillbaka mot skallarna. Det ser ut som om de har humor.

– Nja, det går inte att utläsa från skeletten, säger Caroline Arcini. Men jag hoppas att de hade det.

(c) Annika Persson

 

FAKTA

Pestbacken

Låg i Holje by, i nuvarande Olofström i Blekinge. Utgrävningarna startade år 2000 och har nu resulterat i boken ”Pestbacken”.

Kom till som begravningsplats för dem som dog i det sista stora pestutbrottet i Sverige, år 1710. Epidemin innefattade flera sorters pest: blodpest, lungpest och böldpest. Obehandlade har lungpest och blodpest 100 procents dödlighetsgrad. En tredjedel av befolkningen i Stockholm dog. I Holje finns knappt ett enda av de tidigare namnen kvar i mantalslängderna från 1714.

2 000-3 000 pestfall rapporteras fortfarande varje år. Oftast från otillgängliga delar av Afrika och Madagaskar. En påtaglig ökning skedde i Asien i samband med Vietnamkriget.

Boken ”Pestbacken” ges ut av Riksantikvarieämbetet och är skriven av Bengt Jacobsson, Caroline Arcini och Bodil Persson.

Pestutbrottet i Holjetrakten är också skildrat i romanen ”Natten och brödet” (1968) av Sven Edvin Salje.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *