Allt om tidskrifter, nr 4 2014. Nästa år firar Martin Ahlquist tioårsjubileum som chefredaktör för nyhetsmagasinet Fokus — Årets tidskrift 2013 och ett magasin som ofta hyllas för sin stilistik. Sedan starten har de gått från 0 till 70 000 läsare.
– Vi växer för varje år. Men det går plågsamt långsamt.
– Det borde sitta här nånstans! Chefredaktören Martin Ahlquist pekar på raden av priser mittemot kopiatorn i redaktionskorridoren och ser lite förvirrad ut.
På väggen framför oss hänger ”Årets journalist”-priset till politiske reportern Torbjörn Nilsson från 2005, bredvid Publicistklubbens stora pris till Fokus 2007 för att ha ”återskapat ett utrymme i svensk press för det berättande nyhetsreportaget”. Och så en rad tidskriftspriser från 2010 till 2013. Men höjdpunkten ”Årets tidskrift” saknas.
Kanske saknar Martin Ahlquist det extra mycket eftersom just ”Årets tidskrift”, samtidigt som det är ett kollektivt pris, faktiskt är det finaste betyget åt chefen.
– Jag var nog inte riktigt förberedd på hur roligt det faktiskt var att vinna. Att få ett erkännande utifrån för hela tidningen. Det är lite subtilt, men att känna att man jobbar på en tidning som är på väg framåt, det spelar roll rakt över. Från den enskilde reportern som kan välja att jobba här eller någon annanstans, till den som annonserar och vill ha en vinnaraura runt sig.
Martin Ahlquists resa hit började när han sade upp sig från jobbet på Sveriges Radios Godmorgon Världen 2004 och tillsammans med två tidigare kollegor från Finanstidningen, Karin Pettersson och Martin Ådahl, bestämde sig för att skapa ett svenskt nyhetsmagasin som Time eller Newsweek.
Det var många som inte trodde på det. Sverige var nog för litet och morgontidningarna täckte nog det här med sina helgbilagor. Och varför skulle förresten den här trion lyckas? De var inte ens kända. Men kvartetten var övertygad om att det fanns plats för att fördjupa nyheterna och idag när dagstidningarna blivit ännu tunnare är Martin Ahlquist mer säker än någonsin på att Fokus behövs.
Hans jobb har förändrats för varje år sedan de hjälptes åt att bära upp redaktionsmöblerna för de fyra trapporna i tiotalshuset på Wallingatan i centrala Stockholm. Då beställde Martin Ahlquist artiklarna själv, skrev om dem vid behov, valde bilder och styrde layouten. Nu har han tagit flera steg tillbaka.
– Min roll handlar om ledarskap. Eftersom vi har lyckats rekrytera så bra medarbetare, vi har faktiskt stjärnor på alla positioner, så är mitt jobb inte längre att göra det som de är bättre på. Mitt jobb är att se till att det funkar, att de kan jobba till sin fulla kapacitet.
Ibland betyder det att lösa de stora framtidsfrågorna. Ibland att få igång bredbandet eller att fixa toapapper.
– När det är sådana frågor tar jag ett samtal med Lasse (Lars Grafström) som är vd om det är en vd-fråga eller en utgivarfråga och sen tar vi det därifrån. Så är det med en liten arbetsplats.
Det finns färre och färre vanliga dagar i chefredaktörens liv. I takt med att tidningen har växt så tillmäts den större betydelse och det gör att en allt större del av hans tid ägnas de externa relationerna: intervjuer, nyhetspaneler, Pressens opinionsnämnd. Man ser det på honom, på de snyggare kostymerna och hur hårrufset från 2005 har ansats.
Men det viktigaste är att lyfta blicken bortom den allra närmaste framtiden.
– Saker händer så oerhört snabbt runtomkring oss. Och även om Fokus grundidé håller, både publicistiskt och affärsmässigt, så påverkas vi förstås. Dagstidningar gör drakoniska nedskärningar, försvinner eller omorienterar sig. Det påverkar inte hur vi ska göra vårt jobb, men det skapar möjligheter och eventuellt svårigheter.
Sedan starten 2005 har tidningen gått från 0 till 70 000 läsare, till en TS-upplaga över 30 000. Men än går tidningen inte med vinst. Något som inte verkar oroa ägarna särskilt, trots att de ursprungligen gav projektet tre år. Kanske handlar det om att det stadigt går åt rätt håll. För varje år ökar läsandet och annonsintäkterna, även om det enligt chefredaktören går ”plågsamt långsamt”.
Vd:n Lars Grafström fyller i detaljerna. Både prenumerations- och annonsintäkterna ökade 2013, med 11 respektive 4 procent, och de fortsätter öka 2014. Men trots att resultatet förbättras med 25-35 procent så slutade förra året på 3,6 röda miljoner.
Den stora utmaningen för Fokus är att växa. Nyhetsmagasinen i övriga Europa har upplagor mellan en halv och en procent av befolkningen, och dit har Fokus en bit kvar. Frågan är hur man ska få upp läsandet.
– Vi behöver jobba på själva prenumerationsdelen. Hela tiden bli bättre på att berätta vad som är tidningens funktion. Vi ser hur dagstidningarna tunnas ut och hur lokaltidningar blir alltmer lokala. Då blir det självklara komplementet ett nyhetsmagasin som Fokus.
Idag har tidningen sin stora läsekrets i storstäderna.
– Uppenbarligen klarar vi konkurrensen med stora tidningar som har både riks- och utrikesbevakning. Då borde vi också kunna vara ett komplement till regionala och lokala dagstidningar. Där tror vi att det finns en potential.
Ett billigt sätt att öka kännedomen om tidningen har varit att göra listor. Fokus var tidigt ute med rankningar som ”Här är bäst att bo”, ”Makthavarlistan” och ”Årets svensk”.
– Flera av dem har funnits med väldigt länge. ”Här är bäst att bo” kom till redan andra året. Det var ett sätt att få uppmärksamhet, ett stycke gratis marknadsföring, det ska man inte sticka under stol med. Om du rankar alla Sveriges kommuner så kommer alla Sveriges lokaltidningar att skriva om det.
De såg också redaktionellt intressanta delar som handlar om grundläggande demokratifrågor, lägger han till. Om hur olika förutsättningar små och stora kommuner har. Men med tidningens ökade inflytande ställs också nya krav.
Morgonen då undersökningen skulle presenteras förra året vaknade Martin Ahlquist och mötte en DN debattartikel som varnade för ”Bäst att bo”-listan. De skrev att de såg faror med att kommunrankningar tillmäts för stor uppmärksamhet, ”i synnerhet om de får stort genomslag i kommunalt utvecklingsarbete.”
– Då kliade jag mig i huvudet och förstod att vi hade skapat ett monster. Det spelade ingen roll att jag tjatat mig hes om att det här var en journalistisk sammanställning och inte forskning.
Från och med i år samarbetar därför Fokus med forskare vid Internationella handelshögskolan i Jönköping. Och Martin Ahlquist är inte minst glad åt att de ”kan svara i telefon när alla ringer och frågar varför kommunen x hamnar på plats y”.
Makthavarlistan och Årets svensk är inte vetenskapligt förankrade, men samtliga ger eko i andra medier. Makthavarlistan görs av redaktionens tre politikspecialister Anders Billing, Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg utifrån poängsättning i kategorierna formell makt, informell makt, mediegenomslag och en extrakategori för upp- eller nedåtgående trend. ”Årets svensk” avgörs av en extern jury, som bland annat består av den legendariska höjdhopparen Kajsa Bergqvist, företagsdrottningen Antonia Ax:son Johnson och chefredaktör Martin Ahlquist själv.
– I grunden har jag en ambivalent inställning till det här med event. De dök upp som en quick fix för att skapa intäkter. Men varje event måste hänga ihop med den ursprungliga publicistiska idén. Allt måste tala samma språk. Går man ifrån kärnan blir det som att elda med möblerna. Det blir varmt och skönt ett tag men sen ångrar man sig.
I samtidens medieklimat måste en chefredaktör, och alla andra medarbetare också, kunna väckas mitt i natten och tala om exakt varför tidningen finns, menar Martin Ahlquist.
Själv tycker han det är lätt.
– Vi ska fördjupa och förklara det som nyhetsjournalistiken har lämnat efter sig.
Men även om han skulle kunna hitta fler eventidéer också inom ramarna så finns det gränser för vad profilerna hinner med.
– Det är klart att det skulle vara attraktivt att ha politisk workshop med vår reporter Torbjörn Nilsson. Men om det ska vara istället för att han skriver ett fantastiskt reportage, då är det inte en lika självklar prioritering.
På tidningen Fokus är de också rätt övertygade om att de kommer att kunna ta betalt av läsarna långt framöver. De har nästan dubblat prenumerationsavgiften sedan starten.
– Vi gör en journalistik som folk är beredda att betala för. Men visst, kraven ökar med priset. En tidning som du betalar 1 200 kronor för måste vara bättre än den du betalade 700 för. Läsarperspektivet måste vara ännu tydligare. Nu har vi väldigt ambitiösa medarbetare, så de gillar när kraven höjs.
Det svåra är att balansera webben. Längre texter publiceras inte i sin helhet. Inte heller listorna. Bara tillräckligt mycket för att kunna leda vidare till ett prenumerations- eller lösnummerbeslut.
För det är de långa litterära texterna som gjort tidningen känd och älskad av sina läsare. När de startade var de rätt ensamma om sina berättande politik- och finansnyheter och -reportage. Och Martin Ahlquist tycker att är det en gåta att man traditionellt ställt högre stilistiska krav på till exempel kulturjournalistiken än på nyheter.
– De där ämnena som Hasse Olsson (legendarisk publisher för Dagens Industri) någon gång kallade ”boring but important”. När något är ”boring but important” kan man välja mellan att inte skriva om det, att skriva tråkigt om det, eller så försöker man blåsa liv i det. Och det ultimata testet är om man kan skriva om Europapolitik på ett sätt som blir spännande. Då är alla medel tillåtna, tycker jag.
”It was a dark and stormy night” är tidningens stilguide. Eftervalsfokuset med Reinfeldts avgång startar så här.
”Fjorton minuter över elva tystnade musiken. Han var på väg ner. Ginge det beskriva deras ögon då, och vad som syntes i dem fyra minuter senare, då hade de här långa texten inte behövt skrivas.”
Börsnoteringen av Zalando startar för tolv år sen: ”Tisdagen den 20 augusti 2002. Sex herrar bakom ett podium på dåvarande Scandic Hotel på Slussen i Stockholm. Ögon röda, slipsar svarta. Framför dem ett inramat foto. Ett överhuvud dem berövat, för några närmast en fadersfigur.”
– Jag tycker att våra reportrar många gånger har lyckats fantastiskt bra med att göra det tråkiga roligt. Att hitta och berätta om den där Europaparlamentarikern som ingen nånsin har hört talas om, som fått inflytande och verkligen lyckats påverka, och att skapa dramatik i hur de personliga motiven och de politiska idealen möts.
Jag undrar om han inte saknar att själv vara en del av redaktionen.
– Nä. Jag har kommit till insikten att jag har faktiskt folk på varje position som är bättre på att göra jobbet än jag själv är.
Men hur känns det?
– Deal with it, säger han och skrattar. Deal with it. Det får man fan i mig göra. Målet är ju att göra en så bra tidning som möjligt. Och ska man lyckas med ett magasin idag så måste man ha flera stjärnor. Och ska man ha flera stjärnor så kan inte chefredaktören själv ha ambitionen att vara stjärna.
Tillbaka i korridoren kommer frågan om det försvunna tidskriftspriset upp igen. Reportern Torbjörn Nilsson passerar och minns inte heller först, men sen kommer han på det. De lämnade den på omramning. En partyolycka.
Fakta/Martin Ahlquist
Ålder: Född 1971
Yrke: Chefredaktör och grundare på nyhetsmagasinet Fokus.
Familj: Fru och två döttrar
Bor: På Kungsholmen i Stockholm
Ställningstagande: Hoppade av Presstödsnämnden 2010 i protest mot att tidningen Nationell Idag beviljades presstöd.
Framtidsvision: Att gå på lång föräldraledighet vid årsskiftet.
Glädjeyra i jobbet: ”Att läsa tidningen inför tryck. Jag är orolig varje gång. Och sen infrias alla förhoppningarna och jag får insikter att prata med folk om på middagarna nästa vecka också.”
Fem tävlingar jag skulle vilja vinna
- Sveriges ( eller världens) bästa pappa
2. Årets tidskrift
3. Handyman of the year
4. Nobelpris (valfri kategori)
5. Sveriges bäst klädda man (ungefär lika sannolikt som 4.)
(c) Annika Persson