Estradpoeten äntrar en ny scen

Trots att Olivia Bergdahl är ung och ny på romanscenen är hon långtifrån någon nykomling i den litterära världen. Bara tolv år gammal äntrade hon Café Hängmattan i Majorna i Göteborg och under de tolv år som gått sedan dess har hon redan hunnit uppleva mycket av det som man kan hoppas på i ett författarliv.

2007 vann hon Poetry slam och började kalla sig Sveriges bästa poet. Samma år gav hon ut diktsamlingen ”Demo” och 2008 kom hon fyra i World cup i Paris.

Därefter har hon turnerat runt landet, på bibliotek och skolor, gjort uppläsningar och coachat elever i kreativt skrivande.

Lägg därtill att hon redan som artonåring förminskats av Jan Guillou i direktsänd tv (i en debatt om den alltid aktuella frågan om poesins obegriplighet) och senare fått ge igen i ”Lantz” i P1 med en kärleksdikt med erotiska undertoner om Jan Guillou och den ryske spionen Gergel.

– Att jag har varit med så länge i de litterära sammanhangen gör att det inte är ett lika stort steg att sätta sig och skriva en roman. Att det inte verkar lika omöjligt. Och den kraften kommer man ganska långt på. Men själva arbetsprocessen var ju något helt annat än det jag har gjort tidigare. När jag läser på scen vet jag ju hela tiden om folk är med mig. Nu har jag famlat mer i mörker.

Romanen ”Efter ekot” är en destruktiv kärlekshistoria där känslor går i arv. Det är i det unga radikala Göteborg som statistikstudenten Fanny träffar vänsteraktivisten Sam och de går hem till hans andrahandsetta i Biskopsgården.

De går ”som man går i par”. Hon anpassar stegen efter hans, hon fnittrar följsamt när han gör en gentlemanna­gest, och så försöker hon gå tyst och inte skratta på fel ställe. Hon bär med sig all fakta, han levererar åsikterna. Mellan dem: könsroller och en maktobalans som urartar. Ett mörker författaren inte hade tänkt sig när hon satte i gång.

– Nej, jag trodde jag skulle skriva något putslustigt och underhållande i ett slags färgglad och fartfylld prosa. Men efter hand har jag dödat alla ordvitsar. Det finns knappt en metafor kvar. Fast när jag har gått emot mig själv har jag också lärt mig att skriva på ett sätt som jag aldrig tidigare skrivit på.

Men visst kan man höra mässandet från scenrimmen också i prosan. Särskilt inne i Fannys hjärna som hela tiden räknar, mäter och jämför.

”Det finns 2,9 miljoner grisar i Sverige, 425 000 nötkreatur och cirka 7 miljoner höns. Jag har läst på. En höna värper större och större ägg ju äldre hon blir. De flesta kan värpa drygt 100 ägg om året. En kvinna har vid födseln cirka 400.000 äggceller. När man kommer in i puberteten minskar antalet till cirka 8.000.”

Fanny hämtar information från alla håll, men mest från Dagens eko kvart i fem. Och författaren älskar visserligen P1, men har drabbats av en viss radiotrötthet efter att hon transkriberat inte alla, men majoriteten av alla 2010 års kvart i fem-sändningar.

– Ehh … ja, jag har ju ett lätt maniskt drag när det kommer till vissa grejer. Jag pausar inte. Kör bara på. Jag tänker att det uppstår något kreativt ur att man sitter med sådant monomant arbete. Det kommer saker till en under tiden. Fanny i romanen funkar också så. Att hon lär sig en massa saker utantill. Som att klä på sig någon annans kläder.

Men Olivia Bergdahl har sökt svårare känslor. Saker som hon inte känt sig bekväm med att prata om från scenen. Sex och våld. Också i kombination.

Jag undrar hur mycket av henne själv som finns i romanen.

– Jag har inte själv varit i någon relation där det funnits våld. Men jag har varit i situationer där det har funnits en obalans och en destruktivitet och där jag känt mig värnlös inför det. Det finns en gråzon mellan vad man får och inte får göra. Min teori är att det är där det startar och sedan är det väldigt svårt att ta sig ur. Man tänker att det inte var så farligt. Här ville jag dra den skevheten till sin yttersta konsekvens.

Som om kroppens erfarenheter, eller kvinnans, plötsligt fått plats i prosan. Till skillnad från poetens, som tidigare fått henne att dikta hyllningsrader till det manliga geniet.

2007, dikten ”Jag älskar genier”: ”Jag älskar genier/era fyndiga ­skriverier, genomtänkta komedier, tragedier/ödessymfonier, konstnärskolonier, Bergman och von ­Trier/jag älskar konstnärskap i enorma halter/fadersgestalter/…/jag älskar svartklädda män/hur de talar om Sanningen/för jag älskar filosofer och hobbyprofeter/och vad är det nu det heter…?/jo, estrad­poeter!”

I Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande” såg hon sig själv i ”kulturmannen” och skrev ”Manifest. Den manliga konstnären” (DN 10/5 2014), en artikel där hon till viss del ställde sig på det manliga geniets sida. Visst har han nackdelar, men också härliga friheter, verkar Olivia Bergdahl mena. Om bara alla kön kunde tillåta sig dem.

– Jo, men jag har alltid varit väldigt förtjust i machokultur på något sätt. Sedan vet jag inte om det egentligen handlar om att jag är förtjust i att bryta mot min egen könsroll. Men någonting gör att jag måste ägna mig åt manliga beteenden. Sitta bredbent.

Men ändå är det här en feministisk bok, eller?

– Ja, alla män dör ju.