”Beskriv dem som människor”

Publicerad i Dagens Nyheter 2007.

Khaled Hosseinis två romaner om Afghanistan har gått som löpeldar över världen. Den första ”Flyga drake” har kommit ut i trettiofyra länder och sålts i över åtta miljoner exemplar. Den nya ”Tusen strålande solar” ligger på topplistorna i USA sedan i somras och nu också i Sverige. Kritikerna? De säger att den andra är bäst.

– Många av mina läsare förstod inte att Afghanistan är ett land med floder och träd förrän de läste mina böcker, säger författaren Khaled Hosseini. Då förstod de att afghaner också läser böcker och ser film. De har satt likhetstecken mellan Afghanistan, talibanerna och Bin Ladin. Sett landet som ett ställe som härbärgerar terrorister. Punkt.

Och för Khaled Hosseini går vägen till större förståelse genom inlevelse. Berättelsen och personerna är allt. Både ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar” är brett upplagda episka underhållningsromaner som doftar av ”Törnfåglarna” eller ”Borta med vinden”. Förlagda i nutid skapar de ändå med sina främmande miljöer tillräcklig distans för att låta den västerländske läsaren flyga iväg utan komplicerande vardagsreferenser.

Hosseinis debutroman ”Flyga drake” var bitvis självbiografisk. Huvudpersonen Amir växer upp i ett överklasshem i Kabul för att så småningom lämna landet för USA. En obetald skuld till de sämre lottade i hemlandet får Amir att som vuxen resa tillbaka för att gottgöra. Historien ciriklar kring två par fäder och söner. Amir och hans far, och så faderns trotjänare Hassan och hans son. De kommer från olika etniska grupper, en skillnad som också kommer till uttryck i klasstillhörighet.

Författaren växte precis som Amir upp i Kabul under goda förhållanden. När han var elva stationerades hans far, som var diplomat, i Paris. Men när det var dags att flytta tillbaka 1980 hade Sovjet invaderat Afghanistan och familjen sökte istället asyl i USA.

Idag bor Hosseini  i norra Kalifornien på en tomt lika stor som en normal afghansk by. Vi intervjuar honom per telefon, men man hör genom sladden att han är en sån där skönt avslappnad och rätt sorglös välbärgad västkustbo. Han har en första universitetsexamen i biologi, som han sedan kombinerat med läkarexamen. Han säger att han behövde skapa sig en viss trygghet innan han vågade börja skriva. Ja, sen gjorde bästsäljare nummer ett honom raskt till heltidsförfattare.

När han skrev sin debutroman hade han inte varit tillbaka i Afghanistan sedan familjen lämnade landet 1976. Först efter att boken släppts 2003 återvände han till det land han skrivit om.

– Den första boken skrev jag utifrån min inre bild av landet. Jag började skriva den efter en nyhetssändning där jag såg att talibanerna hade förbjudit drakflygning. Det satte igång en massa minnen.

Uppföljaren ”Tusen strålande solar” utspelar sig helt och hållet i Afghanistan, i Kabul och på landsbygden, under de tjugofem år som landet skakades av inbördeskrig och ockupationer. Två kvinnors berättelser står i centrum, ”oäktingen” Mariams och akademikerdottern Laylas.  De båda möts som hustrurna till den strängt patriarkale och våldsbenägne skomakaren Rashid. Drabbade av hårda prövningar finner de ändå tröst och nåd genom varandra. Och gråtfaktorn är oändligt hög.

Det var annorlunda att skriva den andra romanen, säger Khaled Hosseini. Eftersom den kom till sedan han varit tillbaka i sitt hemland.

– Ja, plötsligt var jag ju sprängfylld av röster och berättelser från människorna jag mött, hotellportiererna, taxichaufförerna, doktorerna, om vad som hänt dem och deras pappor, deras systrar och mödrar, deras kusiner och grannar.

Under nästan hela nittonhundratalet har Afghanistan varit en förhållandevis modern monarki med jämställdhet mellan könen på agendan. Kvinnorna har till och med varit förbjudna att bära slöja och de fick rösträtt 1964. Det var efter 1978 som inbördeskrigen började och kvinnorna blev de första offren. De stängdes ute från skolor och utbildning, periodvis också från sjukvård. De förbjöds att arbeta , och under talibanerna tvingades de bära burka och kunde överhuvudtaget inte röra sig utomhus utan manligt sällskap.

Mariam och Layla i romanen är med om alltihop, inklusive de olika krigsherrarnas skrämselraider i Kabul.

– Det svåraste var att skriva utifrån kvinnor, att få till deras röster … jag slogs med dem i två år och blev nästan paralyserad av oro inför varje mening. Men när jag till slut sa till mig själv att det här är ju löjligt — beskriv dem som människor — då fungerade det. Och så utgick jag istället från vad de drömde om, vilka bekymmer de hade och vad de upplevde. Tänk att man alltid har så långt till de enkla lösningarna.

Jag undrar om han ser sig som en politisk författare.

– Nej, det gör jag inte. Det finns förstås politiska aspekter i min bok. Och de flesta kan dra slutsatsen att jag inte gillar talibanerna eller krigsherrarna. Men för en uttalat politisk författare går agendan före berättelsen. Så är det inte för mig. Jag är mer intresserad av personerna och deras öden.

– Jag kan inte rätta till bilden av Afghanistan. Om man har en sådan ambition som författare så går det åt pipan. Ändå har mina böcker fått den effekten. Vi lär oss saker om världen medan vi identifierar oss med främmande människor.

När det gäller framtiden för hans födelseland är han försiktigt hoppfull.

– Visst finns det hopp. Men just nu är situationen fruktansvärd. Självmordsbombningarna ökar liksom fattigdomen, krigsherrarnas har fortfarande stor makt, den centrala regeringsmakten är fortfarande svag. Men samtidigt pågår det förbättringar både inom hälsovården och skolorna. Kvinnor sitter i parlamentet och i städerna arbetar de igen. Infrastrukturen fungerar bättre och öppnar för handel och kommunikation.

Hur kände du inför de amerikanska bombningarna 2001?

– Det är en komplex fråga. Jag har försökt svara på den i romanen. Där finns en scen i slutet, där Layla och hennes man pratar om bombningarna. Hon förbannar dem för att de drabbar oskyldiga, redan hårt drabbade privatpersoner. Han säger att de leder till något gott. Att det äntligen kan bli fred. Det är så jag känner. Som båda. Alla jag mött känner likadant. I ett land som redan sett 25 år av förstörelse är det omöjligt att fira attacken. Samtidigt hoppas du att landet ska gå åt ett annat håll.

Men faktum är att så fort de amerikanska bomberna har exploderat så kan familjen i romanen flytta tillbaka till huvudstaden Kabul, Layla kan börja arbeta igen och allt verkar bli bra.

Du har sagt att du vill att läsarna efter att de läst boken ska känna sympati med afghanerna. Vill du också att de ska känna sympati med amerikanerna?

– Ha ha, i den extrema versionen är jag CIA-agent. Det var faktiskt någon som föreslog det på ett diskussionsforum på amazon.com. Att jag hade skrivit böckerna för att rättfärdiga USA:s bombningar. Men så är det förstås inte. Jag är ganska kritisk när det kommer till hur övergivet Afghanistan blir av väst. Rashid i boken ondgör sig över hur ingen i USA bryr sig, att Afghanistan ses som ett skithål, och jag tror många känner så. Samtidigt tror jag att afghanerna ser USA både som en del av problemet och en del av lösningen.

– Men sen slutar ju boken i mars 2003. Och dels var det en mycket mer optimistisk tid än nu. Men jag ville också sluta boken hoppfullt. Den är så väldigt mörk, med sin långa rad av svårigheter och vedermödor. Varje gång du tror att nu blir det nog lite bättre så blir det bara värre.

I nästa steg får vi Khaled Hosseinis värld på vita duken. ”Flyga drake” får premiär på biograferna i USA nu i december. I Sverige i början av 2008. Och fastän Khaled Hosseini säger sig vara skeptisk till Hollywood-filmatiseringar av bästsäljande romaner, så gillar han den här.

– Den har en enkelhet och renhet. Mycket tack vare barnen i den. Sen kan jag inte komma ihåg när jag senast såg en Hollywoodproduktion där alla karaktärerna är muslimer, och där inte ens hjälten är västerländsk. Och då dessutom ett mänskligt drama och inte en film om terroristhot. En sådan film måste betraktas som en välgärning för världens alla muslimer.

 

(c) Annika Persson

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *