Parterapi.
Den barska kvinnan i stolen till höger riktar sin uttryckslösa blick mot mig och frågar:
”Har du nu hört M säga någonting som tyder på att han älskar dig?”
Nej.
Och så vrider hon för säkerhets skull om kniven ett varv till.
”M, tror du att du kommer att bli kär i Annika igen?”
Han mumlar något ohörbart. Han är kär i en annan kvinna. Han vill leva med henne.
De säger att en fjärdedel av dem som är sjutton år nu har separerade föräldrar. Att fyrtio procent av separationerna sker innan barnet är två år gammalt. Att risken för det oerhörda är som störst i storstäder, bland icke gifta, bland styvfamiljer eller ”ombildade familjer” som statistiska centralbyrån kallar det. Allt som är jag.
Mina anteckningar i filofaxen är knapphändiga. De säger mycket lite om de veckor i maj där det fattas mer livsavgörande beslut än någonsin förr.
”Bredgränd 9.30.” Det är parterapin.
”C 60 år!” Det är svärmors födelsedag som jag inte går på.
”Arom. Hämta.” Cateringmaten till mina föräldrars fyrtioåriga bröllopsdag. Symbolerna ger inte vika.
Inom mig: Nervsammanbrott. Vilt raseri. Bottenlös övergivenhet.
På ytan: Iskallt lugn.
Man kan gå genom ett svek som man går genom en tårgasfylld barack. Rak i ryggen, blundande med snabba steg. Det finns skäl att vara rädd och det gör ohyggligt ont, men det är inte farligt. Om man håller det i huvudet går det att gå rakt fram.
Och när man har en sexmånaders baby finns det skäl att försöka hålla ihop. Inte förhållandet, men sig själv.
B lekte som vanligt på golvet. Han hade ingen aning om vad som hände. Blev bara lite blöt i håret av att mina tårar droppade ner på honom medan vi vände och vred på någon nyckelknippa eller pokémonboll. Han krävde full uppmärksamhet och delaktighet. Jag väntade oupphörligen på sovstunderna, så att jag fick gråta, skrika och sitta och stirra tomt framför mig ut i lägenheten som M och jag hade köpt tillsammans bara två år tidigare och börjat göra till våran. Ljuset som silade in genom de stora fönstren, bullret från lastbilarna och de hopblandade böckerna och skivorna.
Gick till mammagruppen med en klump i halsen. Vi pratade om hur man matar, vad man gör om bebisen sätter i halsen, hur det går med sömnen. Någon hade provat femminutersmetoden. Som om det var ett stort problem med lite för långa nattningar … När säger man att man just har blivit lämnad av sin man? I samband med att för mycket salt kan vara dåligt för njurarna? Jag väntade tills efteråt, vägde B sist av alla och så sa jag till barnsköterskan att vi skulle separera. Hur gör man?
”Det finns ingen forskning på det”, svarade hon och såg ledsen ut. ”Ni måste göra så att det känns bra för er.”
Tack för hjälpen. B var för liten för all typ av rådgivning. Trots att det är när barnen är i den åldern som folk skiljs. Det fanns inga som helst uppmaningar annat än att prata mycket med barnen och förklara för dem att det inte är deras fel att man skiljer sig.
Jag tog B med mig och åkte till landet. Jag behövde vila och tänka. Det var sommar i Skåne och där stod ett hus vid havet och jag fortsatte gråta där varje gång B sov. Han sov i hängmattan, vaggad till sömns av tallarnas sus. Han sov i vagnen med ett myggnät över sig. Han sov på stranden under en handduk. Han sov i min säng i stället för i spjälisen för att det var så synd om honom. Eller?
Vad rått jag hade skrattat åt föräldrar som flyttade barnen till sin egen säng som snuttefiltar under skilsmässan. Sådan skulle jag aldrig bli, hade jag tänkt innan jag själv började projicera min övergivenhet på B.
Dagarna gick. Vi åt frukost och lekte på terrassen. B somnade om och jag grät. B vaknade och vi gick till stranden. Ensam drog jag den lilla skrindan genom skogen, lastad med parasoll, kanelbullar, spadar, handdukar, blöjor, extrakläder och kaffe. Ensam.
Så tog jag av honom allt utom den långärmade tröjan som han hade som skydd för solen och han skrek av förtjusning när han travade rakt mot strandkanten med sina händer i mina. Ouiiiii! En fullständig kompromisslöshet som säger att livet är här och ska levas just precis nu. Han klafsar rakt ut i havet, stannar inte ens när vattnet når honom till halsen. Han slår med händerna mot ytan, det stänker och han får vatten i ögonen, han slår och slår och skrattar. Läpparna blir blå av kyla innan jag till slut tillåts bära honom tillbaka upp i den varma sanden. Vi njuter som galningar mitt i sorgen.
Att skiljas med ett så litet barn måste vara hemskt, säger folk till mig. Men det är det inte. Jo, det är hemskt, men långt mindre hemskt än om han inte hade funnits. Blotta tanken på att jag skulle flytta ensam in i en liten lägenhet igen gjorde mig skräckslagen. Nu skulle jag i alla fall flytta med B, med en massa leksaker och overaller och telefonnummer till barnakuten. Det hade hänt något i mitt liv. Något som var på riktigt och inte lät sig göras ogjort. Något som i sig själv var obändigt starkt och på väg genom livet utan tveksamheter.
Jag skrev brev till B, ett långt brev om vad vi gjorde den här sommaren, om vad han tyckte om för saker, vad han lekte med och vad han ropade förtjust åt.
Varför?
För att jag slogs av insikten att ingen skulle veta det om jag försvann. Dog jag skulle det inte finnas någon att fråga som kom ihåg vad han hade gjort den här första sommaren. Ingen skulle kunna berätta om hans mamma, inte på det sättet, som om någon varit med. Ingen skulle kunna berätta vilka sånger jag sjöng, hur jag höll honom när han var ledsen, hur jag påstod att påfågeln lät.
”Du måste ju ha varit deprimerad”, konstaterar min vän. ”Det är inte normalt att hålla på och tänka på döden på semestern.”
Jag fattade inte det. Jag var så upptagen av att göra allt bra igen.
Det jag verkligen laddade inför var den stora utmaningen att tvingas ha kvar B:s pappa i mitt liv. Bli dumpad, sviken, ratad, övergiven och sedan vara tvungen att träffa den människan – varje dag. Var det möjligt att uthärda?
Innan B och jag reste hade M och jag suttit med almanackorna och prickat in datum då hn skulle hälsa på, eller vi komma till Stockholm. Det fick inte gå mer än tre veckor utan att de sågs. B fick inte glömma sin pappa. Men för mig gjorde bara åsynen av honom, hans röst i telefon, att hela kroppen stelnade. Totalförsvaret inställt. Jag var så skör att ingenting fick rubba jämvikten. Jag kunde skrika rakt ut om han sade något som inte handlade om B, om hans röst blev ömsint, om han frågade hur jag mådde. Hade han brytt sig på riktigt hade vi ju inte varit här nu.
Stelnaden i kroppen kröp på flera dagar före M:s besök. Jag ville att han skulle få ett straff, men var inte förmögen att utdela det. Ett enda steg ut i något sårigt vore ödesdigert. Jag skulle kunna skrämma mitt barn.
Istället hoppades jag i smyg att B skulle ha glömt honom. Det hade han inte. M fick ta upp honom fast nästan ingen annan fick och sen satt barnet i sin pappas famn och bara njöt. Han visste precis. Mellan dem var allt självklart. Jag gnisslade tänder av återhållen vrede och samtidigt förstod jag att det här var det bästa tänkbara och att det var otroligt viktigt. Aj. M älskar B, inte mig.
Det var ett under att jag unnade min son det jag inte själv kunde få. Ett under att jag gladdes åt deras kärlek fast den gjorde så förbannat ont på mig. Förmodligen berodde det på att den största skräcken var en annan. Den var att M inte skulle älska barnet. Att hans känslor för B skulle smittas av den ambivalens han kände för mig.
Mina vänner sade att jag var sjuk i huvudet som var så snäll. De tyckte att jag borde vara tuffare. Att jag borde ställa M mot väggen. Men hur skulle jag kunna göra det? Varje gång jag försökte fick jag ju samma svar. Det enda svar som fanns. M var kär i en annan och ju mer jag ifrågasatte desto mer detaljerade beskrivningar av hans lycka fick jag. Desto tydligare måste han förklara hur det hela tiden gnagde någonstans längst inne tillsammans med mig. Eftersom det ju var det enda som kunde rättfärdiga att han lämnade mig med en liten bebis. Vore jag tuffare om jag tvingade fram de samtalen oftare? I samma stund som han gick ut genom min dörr kunde han ringa den andra och så var allt bra igen och han hade sluppit från den där jobbiga. Själv kunde jag inte göra någonting. Bara ha ont och långsamt läka.
Men jag läkte faktiskt. Dag för dag. Insåg att det inte var mitt fel. Jag var inte oälskbar. Och så småningom blev jag argare och argare. Ställde mig frågan vad som skulle kunna få mig att bryta en familj med ett sexmånadersbarn. Mitt svar blev allvarligt missbruk, misshandel, farliga saker. Inte en känsla av att det skulle stämma lite bättre någon annanstans.
Nåja, till slut gick det i alla fall att ringa M och prata om B och havet. Och det gick att möta det fasansfulla faktum att jag skulle vara en familj alldeles själv, med B.
Jag kände mig som tjejen i boken ”Vattenmelonen”. Som har åkt hem till sina föräldrar och liksom bara checkat in som en stor tung degklump utan möjligheter, utan varken liv eller framtid. Både M och jag hade varit så paralyserade att vi lämnat allt praktiskt åt sidan. Lägenheten måste säljas, vi måste hitta nya bostäder. Jag måste skaffa ett jobb för M:s pappaledighet började i september.
Pappaledigheten kändes ännu viktigare nu än när vi planerade den, som ett par. Både M och B behövde den ännu mer nu när familjen splittrades. M fick inte bli en andrahandsförälder. Och själv vågar jag knappt tänka på vad som hänt om jag fortsatt vara barnledig den hösten och tvingats gå ensam i parken och älta skilsmässan.
Själva jobbskaffandet blev en sedelärande historia. Det gick nämligen, mot all förmodan. Oxytocinstinn ammande mamma söker stressigt tidningsvikariat. Kan bara jobba efter tolv. Vill gosa på förmiddagarna. Jag höll kompisen i handen och bet på den andra handens naglar i tre dagar innan de till slut ringde och sa det otroliga: ”Det går bra.”
Nästa steg var en bostad. Av ekonomiska skäl var det dags att flytta tillbaka till en etta. Hade jag inte lämnat det stadiet? Nej, men jag ville ju inte bara jobba jämt. Ingen, absolut ingen, ligger på dödsbädden och säger att de ångrar att de var lediga så mycket när barnen var små. Och någon slutsats måste man kunna dra av det.
Jag bjöd på lägenheten i fyra dagar. Priset steg och steg, jag hade ångest och min kompis E skrek i luren att jag skulle bjuda för helvete för det var inte bara en lägenhet utan ett liv. Men jag ville ju inte ens flytta. Jag ville inte ha det där livet, jag ville ha mitt gamla.
Den stränga damen i bostadsrättsföreningen tittade skeptiskt på min pojke och sa ”Jaså du har barn. Han kommer att få det bra här. Men jaaaag tycker att det är för mycket ungar här redan.” Hon knyckte på nacken och skrev under kontraktet.
Jag byggde en vägg i det enda rummet för att B skulle få sova ostörd. Vips så hade jag en tvåa, nästan. Lite rädd för att vi skulle kvävas i den fönsterlösa lilla sovskrubben somnade jag ändå första natten i förvissningen om att vi skulle kunna bo där ett tag. I nästa brev från styrelsen stod en strikt allmän uppmaning att man inte fick ändra planlösningen i lägenheterna utan styrelsens medgivande.
Men på gården fanns ett helt förråd fullt av leksaker: hinkar, spadar, trehjulingar och gungbräden. ”Och på sommaren tar vi ut en jättestor plaskdamm och så badar alla barnen”, sa en bekant i huset. Grannarna hade barn i samma dagisgrupp som B skulle gå i. Och M flyttade in tre kvarter bort. Med sin fästmö. De var redan förlovade.
Det var komiskt orättvist. M var uppfylld av kärlek, lycka och sanning. Medan jag satt och pustade utanför tårgasbaracken och gned mig i det röda svidande ansiktet. Jag satt där och försökte komma ihåg att mitt liv inte hade med hans liv att göra längre. Att vad jag än gjorde skulle jag inte fortsätta att dela mig med honom. Mina känslor angick inte honom. Hans inte mig. Jag tänkte på en tidigare pojkväns före detta, som sju år efter skilsmässan fortfarande tyckte att det var hans fel om hon hade haft tråkigt på semestern. Sån ville jag inte bli.
I några veckor efter flytten kändes det ändå som om jag hade koll på läget. Jobb fixat, bostad fixad. Det var då den kom, tokångesten. Det var nu det blev – tomt. Alldeles alldeles tomt. Projektet ”skilsmässa” var avklarat. Projektet ”bygga en grund för överlevnad” var avslutat. Det enda som fanns kvar var en ledsen ensam mamma och hennes stackars son som skulle ha två hem och som skulle hata sin mamma och hennes hem för att allt var så litet och deppigt och ensamt där.
Lösning: B fick se på Pingu så mycket han ville. Han såg Pingu tre gånger i rad och stod och höll i teveskärmen tills han blev elektrisk. Det knastrade när jag smekte honom.
Min andra vinter med barn var alltså inte alls som jag tänkt mig. B var för liten för att tycka att pulkan var särskilt kul, när jag åkte med honom i famnen om och om igen för att det kändes som om riktiga barnfamiljer skulle vara ute och åka pulka. När en arbetsdag närmade sig sitt slut kunde jag inte tänka på något annat än hur många timmar jag skulle behöva iscensätta ett mysigt familjeliv innan kvällen kom. Någonstans var jag sur på min son för att han inte gillade när vi läste böcker. Inte kunde man vara en riktig familj utan att läsa godnattsaga? Han gillade inte riktigt godnattsången heller. Han gillade välling och kramar och att räkna sina fingrar.
Då gjorde jag det som alla ensamma föräldrar borde göra. Jag adopterade en kärnfamilj. Min kompis E, hennes man G, och deras barn D, nio år och A, fem, bodde i Vasastan och hade inget alls emot att vi kom och hängde hos dem på helgerna. Tvärtom. De hade tid med oss, plats och utrymme, det fanns nästan alltid en vuxen ledig till skillnad från i småbarnssingelmammaumgänget. Vi bakade bullar, gjorde utflykter, kollade på TV och sov över och plötsligt blev det inte alls så ensamt. Det blev så stökigt att det var rätt skönt att komma hem och bara vara vi, B och jag.
Jag tog också hjälp av mina föräldrar. I massor. Borta var alla integritetsgränser. Mamma fick gärna städa, tvätta, svara i telefonen, sova över. Pappa fick gärna komma och fika när som helst. Med ett litet barn finns det ändå inget privatliv kvar att skydda.
Kvällarna tillbringade jag på Spray date. Fastän det var pinsamt så motade det den envisa känslan av att jag var fast för livet i den där lilla lägenheten som jag inte kunde gå ut ur efter klockan åtta eftersom B sov och sov. Det mest förvånande var att det var precis som att stå och hänga i baren på sin stamkrog. Det tog precis lika lång tid att veta om man skulle nappa på ett snack. Jag ville inte träffa någon, bara slänga käft.
B och jag. Vardagsångesten släppte egentligen inte förrän vid nyår, ett nyår i mina föräldrars soffa i Lund. TV, en försiktig skål och raketer på slätten utanför fönstret. B i min gamla barnpyjamas. Det kändes för jävligt att inte ha ett eget liv. Ända sedan den där dagen i maj hade jag känt att jag levde i undantagstillstånd. Allt som var stod i relation till hur det egentligen skulle ha varit. Livet med M bildade en fond till allt jag gjorde. Efter nyår skulle det vara slut med det. Då var mitt liv som det var. Punkt.
Jag skrev om separationen i en tidning och folk ringde och sa att de gråtit när de läste. De sa att det var modigt att skriva om så skamfyllda saker. Vad då skamfyllda? Ja, men det är ju skamligt att bli ratad, övergiven, lämnad. Särskilt med ett så litet barn.
Jag blev ledsen. I vad låg skammen? Att jag älskat? Att jag satsat? Att det hade gått åt helvete ändå? Jag hade ju gjort så gott jag kunde.
Nu var det som det var. Jag fick ett väldigt stöd av andra i samma situation. Ser man sig om finns det många. På sätt och vis hade jag det ju bra. Flera av mina olyckssystrar hade barn med män som flyttat utomlands, som förföljde dem efter skilsmässan, som inte tog ansvar för barnen. Inte borde dessa kvinnor skämmas. De var förebilder. Starka, vackra, klarade allt.
Så mitt i allt dök han upp igen — mannen som jag hade mött på en fest redan innan jag blev gravid och som jag haft svårt att glömma. Han klev rakt in i köket och rensade musslorna till middagen, byggde klosstorn åt B. Var vuxen och närvarande. Själv var jag glad, pirrig och livrädd. B hamnade i spjälsängen igen och jag hade lite dåligt samvete, men min klokaste kompis förklarade att barn kan förstå att man gör vissa praktiska arrangemang, utan att de för den skull måste känna sig bortstötta.
Och även om min familjesatsning inte slutat som jag hoppades kunde jag inte ångra det som hänt. M hade ju givit mig B som jag älskade av hela mitt hjärta från den dag han bildade sin första cell tills idag och imorgon och för alltid. Inte ens i de värsta stunderna av svek och förbannelser kunde jag ångra honom. Kärleken och lusten till B bar mig genom hela det svåra året. Kärleken och lusten till honom fick mig att svälja stoltheten och inte kasta skit på hans pappa i onödan. Att vara oavlåtligt konstruktiv och uppträda så anständigt jag kunde. Nu är det så självklart att jag inte ens skriver om det här: Hur M:s pappaledighet gjorde deras relation stark och säker, hur B började sova över där mer och mer för att nu, bo halva tiden hos sin pappa och hans familj. Hur det känns som om han har två föräldrar, två hem, trygga och älskade, och att det inte är farligt.
Samtidigt sorgen över att jag kanske alltid kommer att känna mig arg på M. Över att jag längtar efter B så mycket när han inte är hos mig. Och att han förmodligen längtar efter mig också och att han aldrig får ha båda sina föräldrar med sig, skrattande, älskande. Att han inte kan söka tröst hos M när jag har varit dum och tvärtom. Att jag inte riktigt får dela den djupaste kärleken. Jag föreställer mig att det finns något fantastiskt med att dela kärleken till sitt barn med dess pappa, att dela kärleken till pappan med barnet. Men jag vet inte.
Jag vet att jag vill ha fler barn. ”Är du inte klok?” Nej. Eller jo. Jag är klok. Jag är livrädd för att bli ensam med ett barn till, men hur ska man kunna veta? Om jag skärskådar mitt liv: vänner, jobb, resor, kärlekar, konstupplevelser, berusningar – så skulle ingenting kunna ersätta det som B har gett mig. Och jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är. Men det gör att hur krångligt och svårt det än blir, så är det värt det. Så värt det.
Och så vet jag ju — åh, oväntade lycka — att det finns män som kommer hem till ensamstående mammor och kramar dem och frågar hur de mår och som utan att klaga stiger upp mitt i natten och torkar kräks från köksgolvet medan mamman duschar av sig själv och sin bebis det värsta i badrummet. Så en fyrtioårig bröllopsdag kanske inte är det allra mest eftersträvansvärda i livet, trots allt.