Pom poms för frihet

Dagens Nyheter, juni 2004. Pom poms och minikjolar, handklapp och pyramider — alla cheerleaderattributen sitter rätt när Pirata Radical Cheerleaders skanderar ”Fittan är bäst” och  viftar med sina tatuerade armar. En världsomspännande rörelse har tagit fäste i  Sverige.

Ett, två, tre, fyr … ”You hate us cause we’re feminists, but we don’t like you either. We’re cheerleaders, radical cheerleaders.”

I Sverige har det cheerats politiska ramsor sedan förra året, då RC Linköping bildades. Trupperna finns snart över hela landet och från torsdag till lördag cheerar de på Hultsfred.

_ Det är roligare med performance än att lyssna på tal. Alla andra klagar. Vi är positiva. Vi peppar, förklarar Evelina-Maria, Pirata RCs ”Cherry Bomb”.

Trupperna i Umeå, Uppsala, Linköping, Helsingborg, Göteborg, och Stockholm uppträder på festivaler, gatufester, demonstrationer och klubbar. De samarbetar och lånar texter och rörelser av varandra.

Klockan halv sex en tisdagskväll i juni får vi äntligen komma med på Pirata Radical Cheerleaders träning. Konflikter i gruppen har gjort att de inte tränat på ett tag. De har ställt in alla spelningar i väntan på att bli mer överens.

Pirata är ursprungligen ett feministiskt punkkollektiv med allt från bilmekargrupper till musikgrupper. Ett par av tjejerna började cheera i höstas och andra hängde på. Nu är de tio.

Träningen öppnas på sjuttiotalsvänstervis med en ”mårunda” där alla får berätta hur de har det. En ska ta studenten i morgon. En har blivit lämnad av sin kille. En annan är ledsen för att hon måste flytta. Pirata RCs tio medlemmar är mellan 17 och 21 år gamla, men redan hårt demokratiskt tränade från olika alternativrörelser och feministiska nätverk. De är mycket snälla mot varandra. Det behövs, eftersom de har vitt skilda bakgrunder och värderingar.

_ Vi måste ju kunna enas ändå, säger Evelina-Maria. Annars har feminismen ingen chans.

Fenomenet radikala cheerleaders dök upp 1997 i USA. De två Floridasystrarna Cara och Aimee Jennings hade tröttnat på män med megafoner efter en lång sommar av anarkistmöten. De ville göra något roligare. Och Cara, som varit cheerleader, knäckte idén. På första workshopen kom 25 deltagare. Två år senare fanns det radikala cheerleadingsquads över hela USA. 2001 började det hållas nationella konvent.

_ Ramsorna handlar om feminism och systerskap, säger Sofia, kallad ”Sumo”.

Men lika ofta handlar de om nazistjakt, torskjakt och klasskonflikter. Under den mjuka ytan finns ett politiskt raseri.

Jag säger att det ryktas att Pirata RC-tjejerna har som hobby att spöa upp torskar om kvällarna.

_ Var har du fått det ifrån? frågar Evelina-Maria. Någon skrattar till.

Det framgår att förra träningen huvudsakligen blev ett samtal om inställningen till våld.

_ Vi har lite olika åsikter, fortsätter Evelina-Maria.

_ Som grupp är vi inte för våld, säger Elina, ”Radical E”. Enstaka medlemmar kan vara med i andra grupper där våld förekommer, men Pirata RC — nej.

_ Vi förespråkar väl visst våld, menar Kakan. Vi är ju inte direkt pacifister.

Kakan är den strängaste i gruppen. Hon är lesbisk radikalfeminist och könsseparatist och hon förespråkar våld. Mot män.

Men det som förenar Pirata är feminism och systerskap, temat för den tredje vågens feminism. Stringtrosor diskvalificerar inte. Inte heller heterosexualitet. Alla kvinnor kämpar på sitt sätt. Den demokratiska processen är strikt. Manliga härskartekniker är uteslutna. Alla ska få säga sitt och meningsmotsättningar utreds innan man går vidare. Det tar lång tid, men efter tre kvart är de färdiga att steppa ut på golvet. ”Ready? Okay.”

”Hon väljer lockar framför dreads/får massa skit och lite cred/för hon rakar benen sina/skit i det de är ej dina!/so what om hon har string/push-up bh massa smink/är hon sämre grrrl för det/trots hennes syn på jämlikhet/alla kämpar på sitt eget sätt.”

De svarta pom pomsen rasslar. Men en bisexuell ramsa blir för mycket för Kakan. ”I don’t have to make a choice. I like girls and I like boys. Tits and dicks are just as nice …

_ Jag vill inte vara med på den här. Vi borde vara mer radikala. Om nittio procent av alla är heterosexuella borde vi bara köra flatramsor! Dicks är inte lika bra som tits!

_ Men jag skrev den här för att jag fick så mycket skit av alla när jag blev kär i Jacob, protesterar Elina. Det är ett problem. Att man inte får bli kär i vem man vill. Att alla sa: men vad då, är inte du flata?

Matilda, ”Kapten Klitta”, griper in.

_ Jag tycker inte den är heteronormativ. Den ifrågasätter totalt konceptet att man ska ha en bestämd sexualitet. Och om nittio procent av publiken är heterosexuell så kommer de ju snarare att haja till för att man släpper in möjligheten att vara med en annan tjej. De tänker inte som du, Kakan, att den öppnar för möjligheten att vara hetero.

I gruppen är normen en annan än utanför. Här är normalindividen homosexuell, feminist, anarkist och vegetarian. Det gäller att ha koll på vem man uppträder för.

_ Linköping hamnar i mycket mer bråk än vi, säger Evelina-Maria. Där finns inte så mycket feministiska och lesbiska klubbar och möten, så de cheerar hela tiden för vanliga, på gatan.

Själva har de aldrig fått negativ respons.

_ Tjejer blir glada och peppade av oss. Och då blir vi också peppade. Det är en bra cirkel.

Diskussionen om bisexramsan upplöses i att man ska ägna nästa träning åt att diskutera queer. Sen cheerar de vidare. Om stringtrosor och hårväxt, om systerskap och rättvisa. Om jävliga poliser i Göteborg och om rika översittare. Det nya klappbeatet svänger hårt. Och när de är framme vid favoriten Torsken så går det inte längre att låta bli att stampa takten. Inte ens för den mest övertygade könspacifist.

”Ni torskar där ute

nu får ni allt se upp

för pirata rc-chixen har planerat en kupp.

Vi tar varenda en och skär kuken utav er

och oroa er inte vi blir bara fler och fler …”

 

Text och copyright: Annika Persson

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *