”Finns skäl att tro att en del skyddas av korsimmunitet”

Svenska dagbladet 2020-06-04. När Facebookvännerna började dela missuppfattningar om coronaviruset ryckte molekylärbiologen Henrik Brändén ut. Varje vecka skriver han flera folkbildande uppdateringar om virusläget. Men hans nya bok handlar om att ny hjärnforskning förklarar många av våra själsliga processer.

”Dansmuseet”, säger vetenskapsskribenten Henrik Brändén när jag frågar var han vill träffas. Det är en av de platser i Stockholm som han tycker bäst om.

Museet visar sig ha stängt av virusskäl, men vi sätter oss i den tillhörande Bistro Rolf de Maré. Bistron är döpt efter en man som både lett baletten i Paris och startat världens första dansmuseum – i Paris – och det var hans kostymsamling från den ryska baletten som gjorde Henrik Brändén så förtjust när han kom hit.

–Jag blev fullständigt tagen. Och sen har den upplevelsen smittat av sig på allt som visas här.

Henrik Brändén har lätt att bli förtjust. Jag vet det eftersom vi har suttit tillsammans i Kulturrådets fackboksgrupp. När han läst en särskilt intressant, vederhäftig och framåtblickande bok rättade han liksom till stolen och lutade sig framåt samtidigt som hans ögon lyste och det såg nästan ut som en fysisk njutning. Men så är han också en författare som just skrivit en bok om själens biologi. Om vad vår längtan och njutning består av för signalsubstanser och proteiner.

Han beställer en portion raggmunk med fläsk. Förmiddagens föreläsning för ledningsgruppen hos ett stort vårdbolag har inte tillåtit någon matpaus.

Om du känner igen namnet Henrik Brändén men inte vanligtvis är speciellt intresserad av immunologi så är det på grund av coronaviruset. Han har förekommit frekvent i Svenska Dagbladets ledarpodd, skrivit om hur hjärnan beter sig under coronahot i Kvartal, debatterat testning i Expressen och tänkt till i Dagens Samhälle kring hur stor chans det egentligen är att du själv har bättre information än myndigheterna.

– Plötsligt vill inte bara gymnasielärare utan alla människor veta mer om just det som jag älskar att berätta om, säger Henrik Brändén förtjust och framåtlutad.

Han har alltid älskat immunologi. Den är dramatisk tycker han, med tävlingen mellan infektionen och immunförsvaret. Och i en lång rad facebookinlägg har han sedan i februari i år skrivit om B-celler, T-hjälpar- och T-mördarceller så att vanligt folk nu börjar tycka de känns lika bekanta som deras fastrar och mostrar ungefär. Inläggen har delats flitigt.

– Först när smittspridningen började tänkte jag ungefär att ”jaha nu kommer det ytterligare en epidemi”. Så tror jag att de flesta med rötter i medicinsk vetenskap tänkte. Sedan upptäckte jag att mina Facebookvänner började ställa frågor och dela en massa missuppfattningar om virus och smittspridning, sådant som jag kunde hjälpa till att förklara. Och då började jag svara dem. För det var inte riktigt någon annan som gjorde det.

Det var egentligen Henriks pappa Carl-Ivar Brändén som började med molekylärbiologin. Henrik föddes in i forskarmiljön. Carl-Ivar var en välrenommerad profil i Uppsala och kom att bjudas in i de absoluta finrummen – både Vetenskapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien.

Att följa i hans fotspår innebar på gott och ont ett bra kontaktnät – de flesta visste vem Henrik var. Så för att ändå få behålla något av en egen identitet flyttade Henrik från Uppsala till Umeå. Inte för att det hjälpte så mycket. De kände ju väl till Carl-Ivar där också. Men det var i alla fall en annan stad. Och han gjorde en licentiatexamen som handlade om ”uttryck av adhesionsproteiner på ytan av primära mänskliga B-lymfocyter då dessa aktiveras” eller enklare uttryckt:

– Om hur de vita blodkroppar som kan tillverka antikroppar kletar ihop med andra vita blodkroppar för att få en spark i baken att komma i gång med att tillverka antikropparna i stor skala.

Diskussionen om antikroppstester, som kan visa på att man genomgått en Sars-cov-2-infektion, har gett virusexperterna en ny pedagogisk uppgift: att förklara hur immunförsvaret fungerar i grunden. Att försvaret har många komponenter som kan slå ner en infektion, vilket gör att somliga människor möjligen har ett skydd mot viruset utan att utveckla antikroppar.

 

Henrik Brändén har bestämt sig för att snabbskriva en bok om hur immunförsvaret reagerar på det nya coronaviruset, som kommer redan i augusti.

– Om du frågar om medfödd immunitet är det ett begrepp som lätt kan misstolkas. Det har inget att göra med sådan immunitet man utvecklar och bär med sig efter att ha mött ett smittämne eller vaccinerats. Det är i stället ett namn för kroppens ständigt mobiliserade gränstrupper, som ligger beredda att slå ner vilket virus eller bakterie som än kommer, men som har mycket begränsad slagstyrka. Om man bara får i sig något enstaka virus, då kanske de klarar av att ta kål på det med en gång. Då märker man ingenting, och man blir inte immun.

– Om man däremot får i sig hundratusentals virus på samma gång, på samma fläck på en slemhinna, är det mindre sannolikt att gränstrupperna lyckas göra rent hus med dem, och då kan det hända att några virus tar sig in i celler i slemhinnan och börjar föröka sig där och gör en sjuk.

Henrik Brändén tror också det finns skäl att misstänka att det finns korsimmunitet, att en ”ordentlig tårtbit” av befolkningen skyddas genom immunitet mot förkylningscoronavirus som vi haft förut.

– Jag skulle tro att det är så, och det skulle kunna vara en bidragande förklaring till att människor drabbas så olika hårt. Men det är för tidigt att säga säkert.

Han har lämnat universitetsvärlden sedan många år. På sin hemsida skriver Henrik Brändén att han liksom inte har passat in i något jobb som finns. Han vill sprida vetenskap. Berätta om den. Folkbilda.

När han började skriva om det han kunde för en bredare publik gick han in i vetenskapsjournalisternas förening. Men han kände snart att han inte hörde hemma där heller. Han var ingen objektiv granskare. Han var alldeles för hemma i forskningen. Var han kanske informatör? Nej, tyvärr mer intresserad av innehåll än av strategi.

– I USA finns titeln science writer. Den passar mig. Men det svenska språkområdet kan inte mäta sig med det engelska. Där kan du leva på att vara inläst på ett rätt smalt forskningsområde. Här är det svårt.

Det går ändå, tack vare administrativa brödjobb och stor bredd i uppdragen. Henrik Brändén har skrivit sagor om bakterier, virus och fotosyntes. Från början för sin egen son Sergej, som nu är vuxen, men Henrik läste dem länge för nya barn på skolor och vetenskapsfestivaler. Han har skapat rollspel om etiska frågor kring genteknik och agerat bollplank till teaterföreställningar om vetenskap, skrivit läroböcker för gymnasieskolan och universitetet, lett projekt för Vetenskapsrådet och Ingenjörsvetenskapsakademin. Och nu har han alltså precis släppt en pinfärsk bok som väckt uppmärksamhet, ”Själens biologi och vår fria vilja”.

I den samlar han all den kunskap vi fått om hjärnans sätt att fungera under de senaste decennierna.

– Forskningen har tagit så stora steg framåt att det äntligen gick att skriva en bok som nästan kan ge en helhetsbild av hur hjärnan fungerar, som förklarar en massa av de saker som vi länge betraktat som själsliga. Och som många tänker inte har med kroppen att göra. Det har saknats. I alla fall om man rensar bort dem som börjar med femtio sidor hjärnanatomi som ingen begriper, säger Henrik Brändén.

Han brottades länge med hur han skulle lägga upp boken för att den skulle ställa läsarnas frågor och inte utgå från forskarnas perspektiv. Till slut hittade han de tre motsatspar som gjorde att allt föll på plats. Tre som följt människans tänkande kring sig själv sedan antiken: kropp och själ, förnuft och känsla och arv och miljö.

– Forskningen om hjärnan har gjort att vi förstår mer och mer av våra själsliga processer. Av vilka vi är och vad det innebär att vara människa. Och de här tre dikotomierna riskerar att grusa alltihop.

För det här är inga motsatspar, visar Henrik Brändén genom 350 lättlästa sidor. De är partners. Det finns ingen själ som kan slita sig fri från kroppen. Forskarna kan inte ens avgöra om känslan av rädsla när man ser en arg tjur kommer av det man ser, eller om det bara är hjärnans sätt att tolka det faktum att kroppen redan gått i försvarsställning. Arvet och den miljö vi växer upp i lindar sig också om varandra för att skapa oss till dem vi är. Och förnuftet och känslan hjälps åt i de flesta mentala processer.

Han förklarar med hjälp av den holländske forskaren Jaak Panksepps studier om våra känslomässiga reaktioner. I det vi ofta kallar ”reptilhjärnan”, hjärnbarken och det limbiska systemet, finns en rad program som slår på standardpaket för olika fysiska reaktioner. Där förbereds kroppen för viktiga saker som att anfalla, försvara sig, fly, hitta mat, para sig, leka eller hitta ett barn som är borta. Forskarna har identifierat sju sådana reaktionspaket: ivrig förväntan, rädsla, sexuell lust, raseri, moders- eller faderskärlek, förtvivlan och lekglädje. Säkert finns det fler. Man har bara inte kartlagt dem än.

– Ta förälskelse. Det är som en cocktail av flera av dem. Du har den ivriga förväntan som får dig att resa över halva jordklotet för att möta din älskade. Du känner sexuell lust. Och rädsla. Tänk om det inte blir ni! Du kanske känner en ömhet som liknar moders- eller faderskänslor, vill ta hand om den här personen. En förälskelse är en unik legering av reaktionspaket. Och det är det som gör att du upplever en väldigt speciell känsla.

I magnetkamera kan man också se att de delar i hjärnan som aktiveras när man ser ett foto av sin älskade är delvis andra i förälskelsestadiet än när kärleken mognat. Efter hand aktiveras istället samma delar som när man ser bilder på sina barn eller andra man tycker mycket om.

Men kan kärleken vara romantisk om den bara består av signalsubstanser och nervimpulser?

– Ja, det känns precis lika underbart att vara förälskad om man vet detta som om man inte vet det. Precis som att pelarna i en katedral känns lika mäktiga om du kan mycket om hållfasthet.

Han plirar snällt med ögonen och tackar artigt nej till servitören när det inte finns något bättre te än earl grey.

– Fast kanske kan de här insikterna hjälpa en att hålla lite distans när man är olyckligt kär. Eller har blivit övergiven.

Nu har inte Henrik Brändén själv blivit övergiven. Han träffade en människa för tjugofem år sedan som han fortfarande är väldigt kär i, säger han. Fast sen kommer han tillbaka från en sväng med fotografen och vill att jag ska stryka det där sista. För det är sådant som män säger när de inte menar det, tror han. Och han menar det.

I boken om själens biologi ställs kontroversiella frågor. Till exempel om sexuell identitet och könstillhörighet. Men Brändén skriver och talar om dem som om de inte vore det minsta laddade. Den biologiska verkligheten kräver inte att könstillhörigheten är binär, säger han. Tvärtom. Det är inte rakt av så att en x-kromosom och en y-kromosom gör en pojke och två x-kromosomer en flicka med allt som förknippas med respektive kön. Det är mycket mer komplicerat. Fostret ligger och badar i hormoner från koncipieringen till födseln. Och det beror på koncentrationen av testosteron i badet om det kommer att få en snopp eller snippa eller något mitt emellan. Testosteronbadet påverkar också vilket kön det blir intresserat av att ha sex med. Och visst har könskromosomerna betydelse för hur mycket testosteron det finns i badet, men de bestämmer inte allt.

Forskarna anser också att koncentrationen i testosteronbadet styr andra egenskaper som vi har brukat se som kvinnliga respektive manliga. Till exempel att ju mindre testosteron fostret har badat i, desto starkare tendens till empati har barnet vid skolstarten. Eller att mer testosteron ger större benägenhet att delta i slagsmål.

– Men det är viktigt att inte uppfatta det här heller som binärt. Skillnaderna är genomsnittliga och det betyder att det finns överlapp och stor spridning. Så man kan inte förvänta sig att ett barn ska agera på ett visst sätt på grund av vilken sorts könsdelar de har.

Brändéns bok handlar inte bara om sex och kärlek utan också om vad som händer i kroppen när man lyssnar på musik, hur minnet fungerar och hur beroende skapas. Och över alla de tre motsatsparens sammansmältning vilar den stora frågan: Om våra känslor och vårt medvetande bara består av utsöndring av signalsubstanser och impulser i nervändar – kan man då säga att människor har en fri vilja?

Henrik Brändén svarar med ett övertygat ja.

– Den fria viljan, själva jaget finns. I glipan mellan arvet och miljöns påverkan, in emellan den fina väven av känslor och förnuft. Kopplingarna i min hjärna har ju skapats och omskapats under hela mitt liv. Av allt som hänt. Så när jag bestämmer att jag till exempel vill gå till dansmuseet, då är det jag som gör det.

(c) Annika Persson

 

FAKTA: Henrik Brändén