Publicerad i Dagens Nyheter 2009-10-10
Shah Muhammad Rais blev världsberömd i väst efter att journalisten Åsne Seierstad skrivit en bok om honom och hans familj, Bokhandlaren i Kabul (2002). I dag har han två butiker i Kabul, en bokbuss, ett förlag och en internethandel.
Samtidigt försöker han ersätta det nationalbibliotek som talibanerna totalförstörde under sin regim. Förutom de vanliga böckerna som säljs i bokhandeln erbjuder han ett forskningsbibliotek på 17000 titlar, böcker om och från Afghanistan. Och så är han ensam om att importera böcker från utlandet.
– Det är jätteviktigt. Utan utländsk litteratur skulle utvecklingen här gå ännu långsammare. Jag tror verkligen på att böcker kan ändra folks sätt att tänka.
Bokmarknaden är växande. I Kabul har det öppnat tre stora iranska boklådor de senaste åren. Men utanför Kabul är det tomt och för att få ut böcker till andra landsändar startade Muhammad Rais 2006 Afghanistans första bokbuss, en fjorton meter lång Mercedes inredd med tusentals böcker.
– Vi körde överallt. Utom till sydvästra Afghanistan, för det var för farligt. Innan dess fick studenterna i Mazar-e Sharif, den andra största staden, resa med buss till Kabul för att köpa böcker. Det tar fyra dagar och studenterna har inte pengar till resan. Så bussen var jättebra. Vi åkte dit vid varje terminsstart.
Men sedan 2007 kan de inte åka dit heller, av säkerhetsskäl. Nu har de i stället öppnat webbshop. Leveranserna sker med de reguljära busschaufförerna som tar med bokpaketen.
– De är toppen. De sköter betalningarna utan att ta något extra och de ringer studenterna när de ska komma och hämta vid hållplatsen.
Han säger att bokintresset har exploderat i landet.
– Jag har precis tagit fram intressant statistik. Mellan 1982 och 1992 sålde jag omkring 450 volymer importböcker. De tio åren efter det, under talibanerna, sålde vi 60 stycken totalt, det var hårda tider. Men mellan 2002 och 2008 har vi importerat mer än 10000 volymer och sålt över hela landet.
Vad skriver de afghanska författarna om?
– Om kriget. Om offren. Om talibanernas offer. Nyligen dödades sex italienska soldater här i Kabul. Då skrev man till exempel dikter om hur det skulle bli för deras fruar och barn. Kriget måste få ett slut. Det finns 20000 afghanska barn som inte kan gå i skolan. Vad kommer att hända med dem? Blir de terrorister i sin tur? Det är den viktigaste frågan för oss, och det är det man skriver om här.
Vad tror du om framtiden?
– Det är väldigt svårt att vara optimistisk så länge kriget pågår. Kriget förstör varje aspekt av livet: socialt, känslomässigt och politiskt. 2002 var invånarna väldigt optimistiska. Talibanerna hade avsatts, rekonstruktionen påbörjats, barnen kunde gå i skolan igen. Många föräldrars dröm hade gått i uppfyllelse. Nu är korruptionen enorm och fattigdomen utbredd. Det faller bomber. Och det är barnen som är mest utsatta.
Hur farligt är det att skriva och ge ut böcker?
– Officiellt råder demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet. Men i själva verket har många oskyldiga fängslats också efter 2002. Det är inte bara talibanerna som hotar det fria ordet utan också regeringen. En av skandalerna handlar om en student som läste en artikel om kvinnors rättigheter på internet. Han skrev alltså inget utan läste bara. Han dömdes först till döden. Nu är han släppt, men han fick sitta över två år.
– En av våra mest berömda intellektuella, Ahmed Ghous Zalmai, översatte Koranen till dari. Men utan att publicera den arabiska texten intill. Tidigare i år dömdes han till tjugo års fängelse för det. Och i början av sommaren dumpade man ett tusental böcker från Iran i floden i Nimrazområdet. Listan kan göras hur lång som helst, säger bokhandlaren uppgivet.
(c) Annika Persson