2009-08-29. Sju tre-affären som klassisk tragedi. Så ser greppet ut när SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink vill gå till botten med -frågan om varför Lars Noréns fängelsepjäs fortfarande gör så ont. DN:s Annika Persson har träffat henne.
Elisabeth Åsbrink började skriva på Smärtpunkten efter att hon intervjuat Lars Norén för SVT:s Babel i samband med utgivningen av hans dagbok.
-Jag blev kontaktad av människor som sa att de ville prata om dagboken, men de pratade i stället intensivt om Sju tre. Fortfarande arga, upprörda och kränkta. Det var som om Sju tre hade hänt i går och inte för tio år sedan. All smärta fanns kvar.
Sju tre var spjutspetsen i Lars Noréns serie pjäser för Riksteatern om samhällets undangömda och utstötta. En pjäs om hemlösa, narkomaner och prostituerade, Personkrets 3:1, var just avslutad. Dramatikern hade satt sig vid skrivbordet för att börja på en pjäs om män i fängelse, när han 1998 fick ett brev från Carl Thunberg, Militärligans ledare, som nu avtjänade sitt straff på Tidaholmsanstalten.
De var några interner som arbetade med ett teaterprojekt. Hade Lars Norén någon text som de kunde arbeta med? Ville han komma och besöka dem? Jodå, det ville han.
Och det dröjer inte länge, visar Åsbrink, förrän kriminalvården är helt utspelad och de tre internerna arbetar under stor frihet med Lars Norén och hans producent Isa Stenberg. Snart är de förflyttade till lättare anstalter, får allt rikligare permissioner och bryter reglerna gång på gång utan att någon slår larm.
Dagen efter den sista föreställningen deltar en av dem, Tony Olsson, såväl i rånet av Kisa Sparbank som i polismorden i Malexander. Ytterligare en av dem, Mats Nilsson, kommer att dömas för delaktighet i form av grovt häleri. De är båda nationalsocialister, pengarna ska användas i deras organisation Nationella revolutionära arméns kamp.
För Elisabeth Åsbrink har arbetet handlat om tre frågor. Varför gör det här blåmärket fortfarande ont? Vad hände egentligen, vem hade makten? Och fanns det ett samband mellan föreställningen och brotten? För att få svar har hon intervjuat nästan alla inblandade: Lars Norén, Isa Stenberg, de ansvariga inom kriminalvården, filmarna som dokumenterade processen, skådespelarna från Tidaholmsanstalten Mats Nilsson och Carl Thunberg
-Jag har tagit reda på så mycket jag kan. Men jag har velat lämna till läsarna att bedöma. Så jag har kombinerat kriminaljournalistikens metoder med kulturjournalistikens rätt att ställa frågor utan att leverera svar.
Min grannes första fråga när hon ser mig med boken är: Vem tar hon ställning för? Jag svarar: Ingen. Eller – kanske Aristoteles. För hela upplägget känns som skildringen av en grekisk tragedi.
-Det blir en tragedi därför att så många aktörers val tillsammans skapar en katastrofal situation, säger Elisabeth Åsbrink. Kriminalvården vill putsa upp sitt rykte men vet inte hur. In kommer Norén, med alla kostnader betalda av Riks Drama. Hans ambition att skildra den undre världen ges underbart material. Carl Thunberg är arg på kriminalvården och för honom dyker teaterprojektet upp som en möjlighet att debattera den. Vad nazisternas agenda är kan man inte riktigt säga. Men någon nytta tänker de sig nog ändå. Tillsammans gör det här att alla utifrån sina egna agendor skapar en tsunamirörelse.
Om jag ska sammanfatta Elisabeth Åsbrinks bok så ser tsunamirörelsen ut ungefär så här: Ett projekt där alla ansvariga personer släpper taget utom en, teaterproducenten Isa Stenberg, som är helt utbränd. När teaterföreställningen baxats ut från fängelset och haft premiär i Umeå har Lars Norén fått vad han vill ha, en succé. Han lämnar projektet bakom sig för nästa framgång. Kriminalvårdsmyndighetens regionchefer Birgitta Göransson och Gunnar Engström har också fått vad de vill ha, succé, så de lämnar också. Den som sitter kvar med föreställningen är Stenberg – gränslös, omdömeslös, trött och rädd. Att lämna ansvaret åt henne är som att sätta Björks självuppoffrande Selma i Lars von Triers Dancer in the dark att omvända Neapels camorra.
Skådespelarna tar sig allt större friheter. Och den berömmelse och re-spekt de hoppats på uteblir. I stället vänds hat och fruktan mot dem från publik och recensenter. Föreställningen blir för svår att turnera med. De spelar i stället i Hallunda.
Tony Olsson skriver sig under permissioner på Isa Stenbergs adress, ofta utan att komma dit. Andra gånger bor både Mats och Tony hemma hos henne. Det är hon som skjutsar dem dit de ska. Det händer att de sitter bakom i bilen och skanderar ramsor om judar och negrer. Producenten svarar med att börja gråta. Och då försökte de vara snälla mot henne. Men när Isa Stenberg vill stoppa föreställningarna är det ingen som lyssnar. Varken Lars Norén eller regionchefen Gunnar Engström. Projektet är ju så framgångsrikt. Hon berättar för Elisabeth Åsbrink att hon försöker fråga en chef på anstalten om hon kan få någon hjälp, terapi kanske. Han svarar att hon kan få terapi i hytten på Ålandsfärjan, dit han är på väg.
Efter polismorden har Lars Norén i princip inte velat diskutera ansvarsfrågan. Han har sagt att ansvaret ligger hos kriminalvården och inte hos teaterprojektet. Han har under åren återkommit till att han fått en auktoritet ålagd sig som han inte kan bära något ansvar för.
-Jag tror inte att brotten hänger ihop med pjäsen. Jag tror de hade ägt rum ändå, säger Elisabeth Åsbrink. Att det maskineriet pågår. Sedan ger teatern dem mer svängrum, men de är inte beroende av det.
-Men han lägger för mycket ansvar på Isa Stenberg. Och det medger han också. Det finns ju saker som han så småningom kommit att ångra. Att de tog ut pjäsen utanför murarna till exempel, säger Elisabeth Åsbrink.
Men i princip tar Lars Norén bara ansvar för konsten.
-Också inom ramen för konstverket finns det stora problem med Lars Noréns agerande, fortsätter Åsbrink. Dels när han bestämmer sig för det han kallar den dokumentära hållningen, att han bara ska ta in det som sägs i rummet och inte ta reda på vad de här männen har gjort eller sagt tidigare. Och det gör att varken teaterarbetarna eller filmfolket egentligen vet vad det är för krafter som är i rörelse. Dels att det är amatörer som får ge av sitt liv som material. Sedan använder Lars Norén det materialet till att gestalta ondskan. Och när reaktionerna kommer, när avskyn väcks – då går han.
Elisabeth Åsbrinks version av händelserna under arbetet med Sju tre ger mig sammantaget en bild av Norén som en hänsynslös elitist. En som självupptaget skär verkligheten på den ledd som just nu skänker honom störst effekt.
Lars Norén identifierar sig med brottslingarna. Han säger till Elisabeth Åsbrink att ingen av dem egentligen är honom främmande. Och hela teatersällskapet hamnar i en gränslös situation. De arbetar som om Tidaholmsfångarna vore jämspelta, men det är de aldrig. Lars Norén går vid ett tillfälle ut och kräks efter en diskussion om nazismen. Men hans alter ego på scenen kan inte göra detsamma. Då spricker samarbetet. För att komma vidare måste de ljuga. Gans-ka mycket. Så när kriminalvårdens regionchef Birgitta Göransson besöker dem för att påpeka att Tony, Mats och Calle sitter i fängelse för mycket grova brott och inte är fria skådespelare, så kallar Isa Stenberg det för en obarmhärtig påhälsning.
Men Elisabeth Åsbrink tycker inte det handlar om gränslöshet.
-Nej, för mig handlar det om en skillnad i synen på brottslingen. Sju tre skapades av människor som skaffade sig sin uppfattning om kriminella under sjuttiotalet. Då hänfördes allt till barndomen. Sedan dess har synen på brottslingen ändrats helt. En del av de starka reaktionerna på Sju tre tror jag handlar om det.
-I dag ser man på brottslingen som någon som valt att göra ont. Förståelsen har successivt minskat till en inställning som i princip lyder: Lås in dem och kasta nyckeln.
Förändrade Sju tre någonting?
-Ja, permissionssystemet. Året efter beviljades 14000 färre permissioner. Det kallades Tony Olsson-effekten. De som är för hårdare straff och bunkrar, de fick det lättare. Sju tre bekräftade ju bilden av brottslingen som den onde. Men det är paradoxalt, för dem som stod bakom pjäsen ville verkligen åstadkomma något helt annat.
I Babel-intervjun om dagboken verkade det som om Åsbrink och Norén hade träffats bara en gång, hon i rollen som kritisk reporter. Men i själva verket hade de en ganska lång historia, hon beskriver den i ett kapitel. Elisabeth Åsbrink följde efterspelet efter Sju tre som reporter för P1 morgon. Hon producerade sedan Lars Noréns Sommarprogram i P1. År 2004 följde hon med dramatikern till Strasbourg för att filma hans möte med en överlevande från Förintelsen. Åsbrink skriver att Norén inte känner henne. Men i Noréns dagbok framstår hon som en vän.
Har du en privat relation till Lars Norén?
-Jag vet inte riktigt hur jag ska svara. Vi umgås inte. Och vi har inte kontinuerlig kontakt. Men det är inte uteslutande en yrkesrelation heller. När vi träffas pratar vi om vad vi läser, och om skrivande. Men jag vet egentligen väldigt lite om hans känslor. Jag visste inte att han tyckte om mig … inte förrän jag läste hans dagbok.
Hon ber mig precisera vad jag menar med en privat relation. Jag föreslår att det betyder att man har en del att förlora i sitt eget liv på att förstöra vänskapen.
-Jag har varit fullständigt klar över att om jag skulle kunna skriva den här boken måste jag vara beredd att förlora det samtal jag har med Lars Norén. Därför valde jag också medvetet ett annat förlag än det där han kommer ut. För om han inte gillade boken och om han ringde utgivaren så ville jag inte ta risken att de skulle lyssna på honom, deras store dramatiker och inte på mig, en sketen kulturjournalist.
(c) Annika Persson
Publicerat i Dagens Nyheter