2003-09-21. För första gången i Sverige spelas nyskriven dramatik direkt för bilen. DN fick skjuts från Sergels torg till Bredäng och tillbaka igen.
DET ÄR KVAVT och hett som helvetet när vi passerar Aspudden. Fönstren är stängda nu. Tidigare har de rullat upp och ner i ojämna intervaller. Den lilla lampan på instrumentpanelen som visar att samma luft går runt runt inne i bilen lyser. Vi kommer att kvävas tillsammans här. Det stod att man fick åka på egen risk.
– Jag känner mig yr. Stanna. Jag behöver något sött och fett, säger skådespelaren Lena Carlsson som sitter i passagerarsätet där fram. Hon rusar ut på Preemmacken och slår igen dörren bakom sig.
Skälet till att vi i baksätet inte rullar ner rutorna är att vi är teaterpublik. Vi följer med på en repetition av Sveriges första
bilteaterpjäs: ”I går, i bilen, i Bredäng.” På måndag är det premiär.
Figge Norling kör utmärkt samtidigt som han agerar. Lena Carlsson sitter bredvid. Baksätet delar jag med regissören, Anna Pettersson, och Stockholms stadsteaters rekvisitör Berit Sandstedt. Det är första gången salongen är fullsatt.
Från Kulturhusets Lava styr färden västerut längs Norr mälarstrand och Essingeleden. Trafiken kommer närmare, mellanklasskoreanen som föreställningen sponsrats med känns liten, plåten tunn. Vi sitter som barn i baksätet. De stora där framme håller på med något vi inte riktigt förstår och som vi inte kan delta i. Vi vet inte riktigt vart vi ska.
Till Bredäng, men varför då?
– Bredäng är så speciellt, säger Anna Pettersson. Kontrasten mellan det värsta med miljonprogrammet och den rika naturen. Den skarpa gränsen till fina Mälarhöjden.
– Det här var framtiden, berättar Lena Carlsson. Folk flyttade ut hit för att få milsvid utsikt och natur omkring sig, för att vara en del av moderniteten. Men man kan inte leva i framtiden.
Själva pjäsen är en white trash- berättelse om Rikard och Marie, två människor som försöker ta sig upp ur skiten. Skiten är lika med Bredäng. Den ena vill till Mälarhöjden, den andra till Södermalm. Där väntar ett annat och bättre liv.
De begränsade möjligheter som finns i bilen är väl utnyttjade. Komradion ovanför backspegeln spelar en huvudroll, liksom de små walkie-talkies som de två hemvårdarna utrustats med. Det fipplas med vindrutor och fläktar.
– Jag har försökt se till att yttervärlden kommer in i bilen, säger dramatikern Marina Steinmo. Men annars har det inte varit så annorlunda att skriva för bil. Det mest spännande är ju det oskrivna. Hur omvärlden kommenterar föreställningen i stället för tvärtom. I går kom det förbi en Hemglassbil som blev väldigt betydelsefull.
Nu är luften slut igen. Vi sitter på en parkeringsplats invid ett grått sjuttiotalskomplex och rutorna immar nästan igen medan Marie tränar inför en anställningsintervju. Rikard är inne hos en patient.
Vad har bilen lärt er om teater?
– Att det är svårt att spela teater i bil, svarar Figge Norling snabbt. Det enda man kan göra är att säga sina repliker.
Vanligtvis kan man arbeta med alla sina rörelser. Nu kan man maximalt blinka åt vänster.
Efter att Figge räddat oss från att bli påkörda av en japan i en stor Volvo landar vi till slut oskadda utanför Lava igen. Vi pustar och säger att värmen var mycket suggestiv, liksom att låta luften ta slut.
– Vad då? Menar du att det blir AC om man trycker här? Nej för faan, det var inte meningen att det skulle vara så varmt.
Trettiosex föreställningar är planerade. Sammanlagt kan pjäsen ses av 108 personer. Men uppsättningen kommer att filmas i sin helhet för senare visning.
(c) ANNIKA PERSSON
Publicerad i Dagens Nyheter.