2003-12-31. Kändisjournalisterna vann. Hösten tillhörde hovreportrarna på kvällstidningarna, de före detta prinsesspojkvännerna, Big Brother-Linda och den rosa champagnen. Annika Persson gav sig ut i vimlet och sökte meningen med kändislivet.
”Svenska kändisar hycklar”, skrev Expressens nöjes- och hovreporter Johan T Lindwall på den prestigefulla debattsidan i samma tidning den 30 oktober. Han skrev apropå den nyutkomna boken om prinsessan Diana, där hennes
butler Paul Burrell avslöjade hennes intima hemligheter.
”Snaskigt?” frågade Johan T Lindwall retoriskt. ”Ja, absolut”, svarade han sig själv. ”Fel?” ”Knappast.”
Johan T Lindwall hoppades att sådant här skulle ske oftare i Sverige. Han klagade över att Ingvar Carlsson i sin memoarbok inte avslöjar vilka som söp eller hade affärer med varandra. Och han trodde att svaret är att vi är för snälla: ”I dag styr svenska kändisar tyvärr för mycket av informationsflödet om dem själva.”
Att Johan T Lindwall skrev så just den här hösten är långt ifrån en tillfällighet. Det var rätt tid.
När Expressen år 2000 rekryterade Johan T Lindwall från Se & Hör och Aftonbladet gjorde sin motrekrytering av Daniel Nyhlén från Svensk Damtidning 2002 fnös branschen åt satsningarna. De ”riktiga” journalisterna fick sura uppstötningar. Och kändisreportrarna fick högre löner. Sedan dess har den föraktade genren tagit sig allt större utrymme. ”De farliga medicinerna – vi har hela listan”-löpsedlarna har ersatts av den mer säljande formulan ”Farmen-Lotta vred om snoppen på Naken-Janne”.
I höst fick också kvällstidningarnas hovreportrar kamma hem kriminalscoopen när 35-åringen häktades för mordet på Anna Lindh. Innekrogsterrängen Stureplan hyser nämligen inte bara prinsessor och såpakändisar utan har blivit en plats för storviltjakt på maffialedare och våldsmän. Båda genrerna innehåller kittlande detaljer och säljer lösnummer. Men det är inte oproblematiskt för medierna att beträda marken.
I Journalistförbundets årsbok 2002 skriver Marina Ghersetti om utvecklingen: ”Kändisarna och kändisjournalistiken uppfyller den marknadsstyrda journalistikens två primära krav: att nå största möjliga publik till minsta möjliga kostnad.”
Baksidan är att trovärdigheten urholkas.
Men det är inte bara nyhetsmedierna som säljer mer på dokusåpakändisar och prinsessor. Kändistidningsfloran exploderar samtidigt med nya titlar, allt fler magasin får vimmelsidor och nya dokuprogram tar form.
När tidningen Resumé i oktober i år frågade ledare för tidskriftsförlag vilken konkurrenttidskrift de gärna skulle ha i
sitt eget förlag blev svaret Veckans Nu, från både Jonas Bonnier på Bonnier tidskrifter och Fredrik Helmertz från Hachette.
Veckans Nu startades 2001 av Hans Hartwig, en gång layoutare på sjuttiotalsporrtidningarna Piff, Raff och Top Hat, sedan bakom ungdomstidningssatsningar som Poster och Okey och så knasnyhetstidningen En ding ding värld. När han kom med sin nya bildskvallertidning skrattade branschen åt hans försök att tävla med institutionerna Svensk Damtidning, Se & Hör och Hänt Extra. Men i höst tvingades Allers starta HäntBild för att konkurrera. Också Lotsatorgruppens Veckans vimmel följer i spåren.
I Veckans Nu lärde jag mig vad ”i andanom” betyder. Artikeln från i somras hade rubriken ”Jag har legat med alla i Baywatch” och handlade om Pamela Anderson. Skribenten oroade sig för vad uttalandet skulle få för konsekvenser hemma hos David Hasselhoff, ”Mitch” i serien, och berättade hur ”i andanom” frun flög upp från köksbordet och anklagade sin man emedan han flög upp ur sin stol och försvarade sig. Bråket dem emellan varade i en och en halv spalt. ”I andanom” betyder att man föreställer sig något helt på egen hand. Fejkad journalistik.
– Det är för att kungabarnen har växt upp som kändisjournalistiken har exploderat, säger Daniel Nyhlén.
Vi står på nydesignade Sturecompagniet och dricker gratis rosa champagne från Moët & Chandon. Webbplatsen YoSthlm har välsponsrad fest för sin trogna bratpublik. Bratsen har vuxit fram i takt med prinsessorna. De är unga, kommer från Östermalm och har kända eller rika föräldrar. Helst ska de ha någon koppling till kungahuset. Flitigast bevakade bratkillarna är före detta pojkvänner till Victoria och Madeleine, som Svante Tegnér och Mattias Trotzig. Den
gäst som ådrar sig störst uppmärksamhet denna kväll är kungens kompis Aje Philipsons son.
YoStlm har funnits i tre år och har nu editioner från Malmö, Göteborg, London, Paris och Rivieran. De har också fått konkurrens av två uppstickare: mingel.se och stlmvip.com. Yo:s ägare, och chefredaktör till för en månad sedan, Tom Davidsson är en trevlig kille. Han är en entreprenör med ”en enkel bakgrund” på Östermalm som gått från klubbar till medier. I dag jobbar fyra personer på Yo:s redaktion, fjorton frilansar. När jag kallar YoSthlm en bratsajt protesterar Tom Davidsson.
– Det är det inte alls. Just våra bildreportage kretsar mycket kring det som i dag kallas bratställen. Men vår rapportering från utelivet är bred.
En gång rapporterade sajten från en fest på Södermalm. Det måste vara den han menar.
Hugo Rehnberg, som var med från starten i YoSthlm, är numera chefredaktör för gratistidningen Pau.se i mediehuset Lejon media som också producerar herrtidningen Moore Magazine, flickfotografen Bingo Rimérs nya Playboykopia. Vd är prinsesspojkvännen Svante Tegnér. Om de flesta unga alternativa medier är radikala så odlas här en
stenålderssyn på könsroller och samhälle. Bingo Rimér kallas Sveriges Hugh Hefner, och Hugo Rehnberg återkommer i sina texter till mannens naturliga drift att ligga med många tjejer.
– Vi skriver inte om bratsen bara för att de är rika och hänger på Stureplan, säger Daniel Nyhlén. Det handlar om nyhetsvärdering.
Daniel Nyhlén och jag står och hänger på en av Café Operas barer. I kväll är han ledig, fast på väg från Sturecompagniet till Café Opera anförtror han mig att han fått tre tips som kommer att leda till artiklar i tidningen. Vi blir plåtade av YoSthlms fotograf. Vi bevakar dem, de bevakar oss. Det är inte solklart vilken roll man spelar.
– Det är en ytlig miljö, säger Daniel Nyhlén. Den är utseendefixerad. Det betyder väldigt mycket vad du gör, vem du är
och hur du ser ut.
Vad ska man ha då?
– Pengar, utseende, kontakter, yrke, vänkrets.
Vad är det för sorts kontakter man ska ha?
– Ja, säg att du är bartender på en trendig klubb. Då får du också komma in på andra trendiga klubbar. Det är tjänster och
gentjänster.
Det är svårt att förstå vad som är innehållet i hela den här cirkusen men till slut träffar jag en gammal bekant som är så kallad pointer på en nyöppnad nattklubb på Biblioteksgatan. Han berättar hur han väljer ut personer ur halvcirkeln framför ingången. Kö finns inte längre, den väntande publiken är som på audition. Det ska vara rätt mix, de ska se sköna ut, finns det inga sköna tar man rika.
Min irritation växer. Varför måste de välja så noga vem som ska få handla i deras bar? Vad ska gästerna åstadkomma när de väl har kommit in?
– EXTAS! tjuter pointern då med en sådan emfas att det inte går att ställa följdfrågor. Det här måste vara svaret, alltså det mest åtråvärda.
– Det finns speciella regler, säger Daniel Nyhlén, oskrivna regler som man håller sig till. När man är i den här världen så följer man något konstigt beteendemönster, för att passa in, för att vara rätt.
När YoSthlm har summerat 35-åringens helg efter frisläppandet är klassperspektivet tydligt. ”Vi hade våra ögon på honom i helgen för att se hur knäckt han egentligen är.” På fredagen beställer han enligt Yo in sexor White Russian på Lydmar. Skribenten frågar sig hur mycket 35-åringen tjänar per intervju. När överklasskidsen sprutar champagne över varandra undrar YoSthlm aldrig var pengarna kommer ifrån. ”Märk väl vilken liten radie mannen rör sig i, det handlar om en yta på runt 2 hektar”, skriver de vidare med en klassmarkör hämtad från det verkliga eller drömda familjegodset.
– Citaten är ryckta ur sitt sammanhang från en ironisk kolumn, säger Tom Davidsson. Den utgör en av cirka 40 redaktionella artiklar varje vecka på Yo. Citaten är knappast representativa för vad Yo står för.
Men Kändispressen har traditionellt sett envist och medvetet upprätthållit klasskillnader och könsskillnader. Det märkliga är att de unga följer efter på precis samma maner.
Sten Hedman som varit med sedan vimlets början säger att de här bilderna är nödvändiga för genren.
– Det började med Hollywood, det var extremt förljuget och tillrättalagt av producenter och filmbolagsfolk. De opererade om folk för att de skulle passa redan när jag var liten. Bibi Andersson fick åka hem igen för att hon inte ville opereras. Det där bor kvar, det ska vara vackert. Alla vill att det ska stå så där.
Numera skär man dessutom till sig själv, i förväg, på egen bekostnad.
Paparazzofotografiet var ett okänt fenomen i svenska tidningar så sent som i mitten av nittiotalet. När Johan T Lindwall och Bertil Haskel hittade Richard Gere på nakenbad i Båstad ville inte många svenska tidningar publicera. Men sedan Tua Lundström på Se & Hör satte ny standard med publiceringarna av Eva Dahlgren och Efva Attling på kärlekssemester har vi gradvis vant oss.
I höst tog också paparazzobilden nästa kliv och ska snart bli teve. Big Brother-Linda, Baren-Meral och dokusåpakändismanagern Micke Brinkenstjärna är mitt i arbetet med programmet ”Paparazzia”, vars hela idé är smygfilmning. Men inte på Valstuge-Janne Josefssons vis. Baren-Meral och BB-Linda säger att de ska avslöja kändisars otroheter.
Till programmet lanseras också en webbplats dit besökarna själva ska kunna skicka in sina bästa paparazzobilder. I skrivande stund sitter det kanske inte så många med kittlande kändisbilder i fotoalbumen, men med de nya kameramobilerna kan läget snabbt förändras. Mobiltelefonföretagen räknar med att 20 till 50 procent av nästa års sålda mobiler har kameraöga. Det betyder mellan 500 000 och 1,2 miljoner potentiella paparazzofotografer redan år 2004.
Inga journalister är inkopplade på ”Paparazzia”-redaktionen. I stället görs ”Paparazzia” för tidningarna. ”Efter första veckans smygtagningar i Stockholms nattliv, blev det 4 löpsedlar och 7 helsidor i kvällspressen”, meddelar Micke Brinkenstjärna i ett pressmeddelande.
När Linda Rosing själv i oktober blev smygfotograferad i en intim situation grät hon ut i Expressen och sa att det var det värsta hon varit med om. Hur kan hon då göra samma sak mot andra kändisar?
– Det är ju inte jag som gör det utan fotograferna, säger Linda Rosing. Jag ska mer presentera inslagen och så. Och folk vill ju se det där.
Att folk vill läsa är det svar jag får av alla inblandade. Det är lite som pornografi. En smutsig byk, men någon måste ju producera det där som alla vill ha.
Och det ska se ut på ett visst sätt. Skvallerreporterns främsta uppgift är att upprätthålla det åtråvärda i de där sakerna:
pengarna, utseendet, kontakterna, det synliga yrket, den självbespeglande vänkretsen.
– Anledningen till att man skriver om Stureplan är att det är en ouppnåelig värld för många som tycker att det är intressant att läsa om det vackra, rika och trendiga folket, säger Daniel Nyhlén.
”Big Brother”-stjärnan Linda Rosing säger att kändismaterial ”säljer som smör”. Och enligt medieforskaren Marina Ghersetti finns det inget annat skäl att hålla på med den.
– Det finns ingen journalist som tycker att det är viktigt att publicera det. Däremot säger man att det finns ett allmänintresse
och när man tror att det finns det, så kan man tjäna pengar på det, säger Marina Ghersetti.
(c) ANNIKA PERSSON
Publicerad i Dagens Nyheter.