2008-04-26. Lars Noréns omsusade En dramatikers dagbok blandar vardagliga reflexioner om arbete och kärlek med hårda omdömen om kända skådespelare och journalister. Varför gav han ut den?
– Från början hade jag inte tänkt göra det. Men jag ville skriva med större närhet till upplevelsen, säger Lars Norén till Boklördags Annika Persson.
Det är lite som att komma till en intervju med en statsminister. Lars Norén bestämmer tid och plats. Han väljer dessutom vem som får intervjua honom. Och det är klart, jag har ju inte skrivit något ofördelaktigt om honom.
I En dramatikers dagbok, som gavs ut i går, får många journalister en släng av den Norénska mattpiskaren. Jag skriver mattpiskaren för att förnedringslusten liksom är tydlig. Ja, det gäller inte bara journalister. Också hans egna medarbetare hyllas och sågas i offentlighetens ljus. En känd skådespelare får sitt redan på första sidan. Den 3 augusti år 2000, när Lars Norén just påbörjat sin dagbok, har hon oturen att ringa honom. ”Jag var mycket kort mot henne. Har ingen lust att arbeta med henne mer. Hon kunde ha tagit ställning under ’Sju tre’”.
En dramatikers dagbok sträcker sig från sommaren 2000 till sommaren 2005. Längs vägen redogör Lars Norén för hur det går med pjässkrivandet, med Riks dramas planering, möten med olika teaterchefer som vill sätta upp hans dramer, om hur han försöker få barn med olika kvinnor, om formen på deras bröstvårtor, om vilka recensenter som skrivit vad om Lars Noréns och hans närmastes föreställningar. Läsaren får också följa med på oräkneliga shoppingturer till NK, där det inhandlas allt från skor åt någon av döttrarna till byxor från Comme des garçons.
Men varför ger han egentligen ut det här? Boklördag träffar Lars Norén lördagen före boksläppet, i ett av Albert Bonniers förlags traditionstyngda mötesrum. Stuckaturen hotar att falla ned över våra huvuden. Författaren sitter på plats. Beredd.
– Från början hade jag inte tänkt göra det. Men det var som om det växte fram en intressant väv av det privata, arbetet, mötena med andra människor. Och så ville jag skriva med en starkare ärlighet. Med större närhet till upplevelsen. Utan att fråga: Kan man verkligen skriva det här?
För en författare med ett så koncentrerat uttryck som Lars Norén kan det tyckas märkligt att skriva med närmast total avsaknad av undertext. Stora delar av boken beskriver vardagligheter rakt fram: Promenerade Karlavägen bort till Odengatan. Känner mig svag och matt som när man ska bli förkyld. Det första jag bestämde när jag vaknade var att jag ska börja springa igen, i dag.
Kändes texten inte platt?
– Jo, men framför allt rak och enkel.
Var det läskigt?
– Nej, eftersom jag inte tänkte publicera det.
När bestämde du dig?
– Ja, då var jag redan så långt från det här universumet, säger han och lägger handen på boken.
Fast när man läser dagboken framgår det att Lars Norén redan efter ett års dagboksskrivande, i juni 2001, berättar om projektet för sin vän förlagsredaktören Harriet. Han säger att han vill sälja dagboken till högstbjudande och att han vill ha miljoner. Harriet säger att det nog blir svårt med miljonerna och undrar om han verkligen tror att det kommer att sälja. Det tror han.
Noréns dagbokslansering bärs helt av skvallerpotentialen. Och ska man tjäna miljoner så får man numera namnge många. Intrigen är smart iscensatt. Den enligt författarens uppgift 1732-sidiga svarta luntan är inte paginerad. Den har inte heller något personregister. Så vill man veta om man är omskriven så får man vackert läsa. Och ingen hinner bläddra klart i bokhandeln.
– Men det skulle vara hemskt om jag har skadat några svaga människor. Om jag missat att skydda någon, säger Lars Norén om sina känslor inför publiceringen.
Hur ser du på din makt?
– Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.
Men det kan ju inte du bestämma. (Här gäller det att komma ihåg att under hela den tid Lars Norén skriver sin dagbok är han konstnärlig ledare för en av Sveriges mest inflytelserika teatrar, Riks drama. Och en dramatiker känd långt utanför landets gränser.)
– Jag redovisar mina upplevelser, mina intryck. Och det handlar ju om en process. Om jag är ursinnig på någon 2003 så får jag kanske skuldkänslor 2005.
Men känns det inte jobbigt om din ljusskötare inte får fler jobb nu?
– Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska? Jag tar ansvar för vad jag säger, men inte för hur andra uppfattar det. Min enda domstol är min egen.
Och så tillägger han att resonemanget påminner honom om när förre statsministern Göran Persson sa att han skulle jaga den med blåslampa som uttalade sig negativt om Sverige i utlandet.
Det är roligt att han pratar om Göran Persson flera gånger. För det är svårt att inte tänka på Ord-förande Persson när man sitter mitt emot Lars Norén. De håller distans på samma sätt, är lite överlägsna. Men inte helt fjära, självupptagenheten kräver att de lockar med sig åhörarskarorna en bit. Svårigheten att se sin egen makt finns också hos båda. Ska inte jag kunna vara pr-konsult?
Jag frågar om Norén själv ser sin dagbok som ett verk i 00-talsvågen av bekännelselitteratur. Det gör han inte.
– Jag är oerhört riktad inåt i mig själv. När jag skriver tänker jag inte på hur jag ska uppfattas. Det jag skriver mest om är dessutom inte så mycket andra människor, utan mitt eget förhållningssätt till saker och ting. Har man någon konstnärlig ambition så handlar det om sättet att se på objektet, och inte om objektet i sig. Så fort man skriver en mening deltar man i en flertusenårig diskussion om vad det är att skriva en mening. Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?
Lars Norén ser ut genom fönstret mot Sveavägen och säger att han har varit professionell författare i 47 år. Han upprepar det. I 47 år. Det är därför han är så känslig för ordens valörer, påstår han.
– När jag läser tidningarna så är jag mer intresserad av vilken nivå debatten förs på än av vad den handlar om. Jag läser för att se vilket språk de använder.
Fungerar ditt politiska engagemang likadant?
– Nej, där är jag intresserad av faktiska förhållanden. Men om vi pratar om dagboken så handlar den om förhållningssättet. Att lägga ett sceneri har alltid en moralisk problematik. Om du ställer en kvinna längst bak på scenen och en man längst fram, då har du fattat ett moraliskt beslut. Jag är intresserad av varför man ställer kvinnan längst bak, av vilka ord politikerna använder, men jag är också intresserad av hur verkligheten ser ut.
Dagboken tar sitt avstamp under kritikstormen mot turnén med Sju tre, föreställningen där tre intagna på Tidaholmsanstalten spelade sig själva och som slutade med morden i Malexander.
I boken är det tydligt att högerextremismen skrämmer dig. Utifrån dina konkreta erfarenheter, hur ser du på framryckningen av den extrema högern i Europa?
– Det beror på, den ser olika ut överallt, i Sverige, Danmark, Belgien, Frankrike. I Sverige tror jag att den har sin grogrund i socialdemokratins misslyckande med att skapa politik som ger hopp. Som är demokratisk, som engagerar. Inte bara i riksdagen, utan också ute bland folk. Man känner ett stort glapp.
– Men det handlar också om världens förvandling. I globaliseringens tid blir den nationella identiteten bara ett: Vi är inte dom. Och då är dom oftast de som har en annan religion. Det enda man kan enas kring är att något har gått förlorat. För mig ligger fascism, nazism och religion nära varandra. De har samma källor och tar alla som sin uppgift att sortera fram vad som är ont och gott, sant och falskt, vi och dom. Sen är det förstås stor skillnad mellan enkla fattiga protestantiska församlingar och församlingar som Livets ord. Men de bygger på samma antihumanistiska principer.
– Fascismen lyfter av människan hennes eget ansvar. Demokrati ska ge ansvar. Men när unga inte upplever att de behövs så finns det en grogrund.
Tycker du att man kan se prov på att högerextrema tankar brer ut sig också i den accepterade retoriken? Till exempel som den strikta skiljelinjen mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar?
– Jag tycker att hela den borgerliga politiken visar på det. Och jag ser med fruktan på att sverigedemokraterna kanske kommer in i riksdagen vid nästa val. Men det är egentligen inte sverigedemokraterna som är faran, utan hur våra demokratiska partier handskas med samhälleliga problem. Socialdemokratin har inte ändrat de sociala villkoren nämnvärt. Det verkar som om politikerna saknar minne. Först föreslår de något, sedan glömmer de bort det. Och folk reagerar inte på det. Det är den allra största faran.
Är teatern en bra plats för att driva politik?
– Det är en fantastisk plats. Den bästa. När vi gjorde Kyla, som är skriven för en ung publik så besökte vi många skolor runt om i landet. Bland annat i Nybro. Där hade varit en del ganska hemska nynazistiska angrepp mot invandrare. Många elever sa att när de såg filmerna från Auschwitz så blev de nästan bara stärkta i sina identiteter. Men Kyla gick rakt in i dem. De hade ingen gard uppe. I teatern möter publiken levande människor, de kan se dem, nästan ta på dem. Då får de väldigt svårt att värja sig. Då måste man också vara mycket försiktig med vad man gör. Det lärde jag mig inte minst efter Sju tre.
Vilka är på din sida?
– Jag vet inte. Jag vet inte vilka som är på den andra sidan heller.
(c) Annika Persson
Publicerad i Dagens Nyheter