Allt om tidskrifter, nr 3 2013. Efter tre år som präst i Sofia kyrka är tidigare politiska chefredaktören för Aftonbladet, Helle Klein, tillbaka på mediescenen. Nu som chefredaktör och VD för tidskriften Dagens Arbete.
– Jag bryr mig inte riktigt om det är stora eller små predikstolar. Det är frågorna som är det avgörande, säger Helle Klein och fyrar av ett brett leende över cappuccinon på det lilla caféet vid Gröndals småbåtshamn.
Nu sitter hon här iklädd sommarhatt och shorts, men till vardags är Helle Klein är en av de mest uppfordrande moraliska rösterna i Sverige. Och de mest envisa. Sedan sitt första jobb, på Örebro-kuriren vid sidan av teologistudierna, har hon predikat om öppenhet, tolerans, solidaritet och människovärde. Hon tycker det är självklart att vi ska fira Eid i Sverige. Beskriver Jesus som ett flyktingbarn i Palestina. Konfronterar prästkollegor som går de främlingsfientligas ärenden eller som låter sexuella övergrepp lämnas utan konsekvenser.
Det är klart att hon retar en del med sin utvecklade näsa för hyckleri. Och sin osvikliga lojalitet gentemot solidariteten som idé. Under åren i Svenska kyrkan har hon slagits för sin övertygelse och mött ett debattklimat som inte alltid haft så högt i tak, utan istället ofta präglats av rädsla och landat i personangrepp. Förra året fick hon sparken som krönikör i Kyrkans tidning efter en kontrovers kring vad hon fick skriva om en prästkollegas kopplingar till Sverigedemokraterna. Och motståndet mot den kristna tankesmedja som hon startat tillsammans med sina kolleger i Sofia, Seglora smedja, har bitvis varit hårt.
– Nej, jag kommer inte att sakna att vara anställd i Svenska kyrkan, säger hon. Men präst, det är jag alltid! Och en och annan vigsel kan jag nog trycka in i helgschemat …
I sin första ledare i Dagens Arbete när hon tillträdde i maj, deklarerar hon sin position. ”Precis som den legendariska journalisten Bang beskrev sitt journalistiska kall som att hon ville ’öka kärlekens makt på jorden’ ska Dagens Arbete vara den kärleksfulla kritiker som både fack och arbetarrörelse behöver och den motståndskämpe vår tid kräver.”
Men vad betyder det, konkret?
– Det är så många av vår tids stora frågor som handlar om arbetsmarknaden. Det handlar om hur vi organiserar jobben, om orättvisan i att allt fler stressas ihjäl medan en stor del inte har några jobb överhuvudtaget. De ökande arbetsplatsolyckorna. Grundläggande maktfrågor. Och där är Dagens Arbetes journalistik otroligt angelägen. För det handlar om ett människovärde som står på spel hela tiden.
– Den sociala oro, med rasism och främlingsfientlighet som följd, som vi ser växa i hela Europa föds ju också ur det här. Och det är där jag har mitt hjärta. När solidariteten står på spel vill jag alltid försöka kämpa emot.
Det var därför hon sa ja när Dagens Arbete frågade om hon ville sätta sig vid rodret.
Ja, lite var det också för att redaktionen ville ha henne. Hon fick flera påstötningar inifrån när tjänsten lystes ut.
– Jag blev inbjuden för några år sedan att komma och utvärdera tidningen, av min företrädare Hans Larsson. Och jag minns det där mötet fortfarande. Det var så roligt. Det blev en väldigt bra diskussion och jag drabbades av den där fantastiska känslan som kan finnas på en redaktion, och tänkte att varför har jag lämnat det här?
När hon funderade över tidningen såg hon också vad hon kunde bidra med. Att Dagens Arbete gjorde landets kanske främsta arbetsmarknadsjournalistik, det tvivlade hon inte på.
– En av de viktigaste uppgifterna jag ser är att opinionisera den här journalistiken. Min redaktion gör den inte bara fenomenalt bra, utan det är också en åsidosatt bevakning i andra medier. Och där kan jag med mina tjugo år i opinionsjournalistiken bidra.
Men det här med att kritisera facket och arbetarrörelsen, är Dagens Arbete verkligen en bra plattform för det?
– Ja, jag tror det är viktigt att föra kritiska diskussioner om vad facket finns till för. Att försöka få unga människor att förstå varför de ska vara medlemmar. Det finns ett problem för hela folkrörelsen, och det är den ekonomistiska idén att man ska sälja en vara och att man ser människor som kunder.
Hon avbryter sig och skrattar åt minnet av en biskop som talade om dopet som en ”storsäljare”.
– Det är samma sak som när facket ska försöka sälja omedelbar medlemsnytta. De hamnar i en återvändsgränd. Man ska vara med i facket för att man då ingår i ett sammanhang som ger trygghet — därför att man tillsammans blir starkare i förhandlingar. I dag luckrar man upp arbetsrätten med bemanningsföretag och att folk är anställda någon annanstans än de faktiskt jobbar. Med gästarbetare och papperslösa. Då måste fackföreningarna tänka till och fundera ut hur de kan organisera dem också.
Helle Kleins resonemang löper ut i att det nog behövs ”en sorts själavård för fackombudsmän” också. Att förbundens självförtroende är sargat efter många års tillbakatryckning.
– Jag tror att en tidning kan vara självförtroendehöjande, och sprida stolthet. Det tror jag är jätteviktigt. Och om man vill nå en bredare samhällelig förståelse, då får man inte det genom informationskampanjer. Då behöver man fria tidningar.
Och så lägger hon till, med ett asgarv:
– Och nu blev jag just avsatt. Ha ha ha ha.
Många chefredaktörer i organisationspressen brottas med orimliga krav från ledare som inte är skolade i journalistik utan vill diktera innehåll och censurera kontroversiellt material. Men Helle Klein räknar iskallt med att fackföreningarna bakom Dagens Arbete, IF Metall, GS och Pappers vet vem de har rekryterat. Hon har ju inte direkt varit stridbar i hemlighet. Bara några dagar innan hon tillträdde första maj-talade hon i Västervik och deklarerade från talarstolen att hon aldrig kommer att bli megafon vare sig för något parti eller någon fackförening.
Dessutom har hon blivit rejält undersökt av professionella rekryterare. Och den punkt där hon avvek från flertalet var varken i debattglöd eller illojalitet, utan … i pessimism.
– Testerna bedömde mig som fullkomligt nattsvart. Men det var ju sådana här töntiga konsultfrågor som om jag såg optimistiskt på utvecklingen och så, och det gör jag ju verkligen inte. Hela min idé är att vara kritisk, det är det som är journalistik. Så jag kan inte vara lite ”ohh tjofaderittan vad allt är bra”. Det är liksom inte idén med mitt liv.
Nä. Idén med Helle Kleins liv är snarare att se de dystra sanningarna i vitögat och sedan mana till hopp och kamp. För att påverka tror hon att journalistiken måste innehålla hopp.
– Det kan ibland vara ett problem för Dagens Arbete, för vi har ofta väldigt hemska reportage, om arbetsplatsolyckor och hur illa det är. Och vi pratar om det på redaktionen, att även om det är som djävligast så måste vi också kunna förmedla hopp och visa på sätt att förändra. Ilskan och vreden måste kanaliseras i aktivitet.
Helst ser hon sig som en konstnärlig ledare, med uppdrag att hålla kreativiteten levande på redaktionen.
– Konst måste innehålla ett mått av improvisation. Det är därför jag älskar jazz. Jag tycker det väldigt roligt när jag träffar reportrar som varit i yrket länge och fortfarande har den där nyfikna glöden. Men jag vet också att det finns en annan verklighet, där tidningarna i högre utsträckning blir en mall att fylla i.
Hon har till och med varit på flera jazzkonserter på sistone där de spelat ”efter noter!” Och hon vill helt inte ha för mycket noter i journalistiken heller, i form av färdiga mallar som alienerar människorna som ska jobba med dem. Istället vill hon se reportrar som tänker själv och som är ute i verkligheten.
– I dag bygger man redaktioner där journalisterna sitter i rader med sina tangentbord, som man ordnade sekreterarna på fyrtiotalet. De hinner sällan ut, utan ringer, googlar och mejlar. Där skiljer sig Dagens Arbete. Där är reportrarna ute på arbetsplatser. För hela vår identitet är arbetsplatsen. Och om inte vi vet vad som händer där så har vi inget existensberättigande.
Och trots mallarna är Kleins ambition att kunna öppna tidningen för överraskningar.
– Vi kan improvisera. Vi kan skicka en reporter till Indien för att göra reportage om hur Volvo behandlar sina arbetare där. Vi kan skicka en reporter till Ukraina och berätta om vad som händer där. Och vi kan också planera tidningen utifrån den goda texten.
När jag frågar vad som skulle kunna få henne att ge upp skrattar hon först och säger ”oj, det är inte mycket”.
– Men det är klart att jag har mina dippar också och undrar hur jag ska orka. Och jag tycker att utvecklingen av näthatet ibland kan kännas överväldigande. Under min sista tid på Aftonbladet när vi var som mest euforiska över att alla skulle kunna kommentera allting och man kunde få läsa de mest förfärliga saker om sig själv – då var det tungt. Det hade jag svårt att stå ut med. Nu har man försökt hyfsa kommentarsfälten, inte minst efter Breiviks illdåd.
Det är en sida av det. Den andra är förtvivlan över vår tids svårigheter.
– Jag kan bli mycket mörk ibland när jag ser hur fascismen går fram i hela Europa och arbetslösheten stiger. Men att hitta argument och vägar framåt är också det som driver mig som skribent.
Ett sätt att orka driva på är att ta pauser. Och fylla på inifrån. Lika viktigt som det är för Helle Klein att stå på barrikaderna, lika viktigt är det att få dra sig tillbaka till läsfåtöljen och läsa poesi, eller att tillbringa tid med bön och tystnad. När vi träffas kommer hon just från en veckas andligt läger på Ekerö.
– Om man bara jobbar på och ger ut så trubbas känselspröten av till slut. Och för mig är den inre påfyllningen och bönen ett sätt att få tillbaka nyanserna. Utan det orkar jag inte.
Men också när hon märker att det hon gör betyder något.
– Sen är det ju en sak till som verkligen ger energi och det är få ett läsarbrev som säger hur mycket det betyder att man står där på barrikaderna eller möta någon på tunnelbanan som tackar för det man har gjort. För allt fler av våra läsare är Dagens Arbete den enda tidning som kommer hem i brevlådan. Då blir det ännu viktigare att vi gör fenomenal samhällsjournalistik, kulturjournalistik och opinionsjournalistik. Att vi gör en riktigt bra tidskrift helt enkelt.
FAKTA/Helle Louise Klein
Född: 1966
Yrke: Präst och journalist
Familj: Maken Gunno Sandahl och två bonusdöttrar.
Bor: I Gröndal i Stockholm.
Aktuell: Som ny chefredaktör för Dagens Arbete.
Karriär i korthet: Chefredaktör Örebro-Kuriren 1991-1995, på Aftonbladet från 1995, som politisk chefredaktör från 2001-2010. Präst i Sofia församling 2010-2013.
(c) Annika Persson