Skriven för livsstilsmagasinet Skåne 2004. Refuserad.
– Är det frivilligt? Det visste jag inte, ironiserar godsherren Otto Ramel belåtet.
Vi pratar om vilka som måste delta i bindingen av den Ramelska midsommarstången. Mitt på gräsplanen som breder ut sig utanför Öveds klosters borggård står den, från midsommar och fram tills skörden bärgats. En fruktbarhetssymbol utan den klassiska tvärslån. Istället bär den en adelskrona på stammen (Ramels är friherrar) och längst ner sitter något som skulle kunna symbolisera en pung.
– Det är cykelslangar inuti, säger arvtagaren Hans Ramel.
– Förut bands den av slottets personal, men numera är det en gemensam angelägenhet för bygden, fortsätter han.
Byborna kommer upp och hjälper till när det är dags. Hela stången är potent ekbladsklädd. Och jag förlorar hundra spänn, eftersom jag bettat på att den beställs hos floristen.
Det är midsommardagen, den klassiska festardagen på Öveds kloster. Sedan hundra år tillbaka har folk samlats i Eket, ekdungen nedanför slottsallén, för att fira. När vi kommer körande ser det ut som vilken marknad, barnens dag eller hästpremiering som helst. Ett lerigt fält är utmärkt som parkering för besökare och unga killar springer i fluoroscerande jackor och pekar var vi ska stå. Ur bilarnas bakluckor strömmar fällstolar, picknickkorgar och regnkläder.
Men det var inte vid åsynen av Eket, utan av slottet, som Gustav III utbrast ”trop royal pour un particulier”, (för kungligt för en enskild). Och det är på den pampiga borggården vi inväntar det årliga tacket till familjen Ramel för lånet av marken. Lokala fotbollslaget BW 90 IF arrangerar firandet i år. Det är inte så många som vågat sig ut, men ett hundratal personer har samlats under sina paraplyer för att avnjuta den traditionsenliga uppvaktningen. Sjöbo ungdomsorkester ställer upp vid stallarna, liksom Baton girls, Sjöbo, med käppar och hattar. Fotbollslaget på led, de minsta pojkarna med enorma blomsterkvastar i händerna. Dem ska damerna Ramel få. Längst fram går en av tränarna som fanbärare. Det står Bil-Bengtsson på hans rygg.
När de första trumvirvlarna hörs slår familjen upp de stora portarna till trappan. Godsherre Ramel står längst fram med solglasögonen på under de mörkgrå molnen, beredd till språng. Arrangerade omkring honom hans hustru, Eva, hans söner Hans, Christian och Henrik och så dottern Fanny. Lite systrar och kusiner och så nästa arvtagare, den ettårige Otto. Här döps varannan förstfödde son till Otto, varannan till Hans — med tyskt uttal eftersom familjen kom från Pommern på 1500-talet. Att det här är den lokala kungafamiljen är inte att tveka om. De ler vänligt fast de vinkar inte.
Drillflickorna snurrar sina käppar och stampar, tuborna stöter, flöjterna viskar som de gjort i hundra år och det är på dagen 243 år sedan Öveds kyrka invigdes. Slottet fick sin nuvarande form år 1776 av Bygge-Hans Ramel, den förste Rameln på godset. Förutom Övedskloster ägde han nio till av Skånes största gods. Avkastningen drevs upp med flera hundra procent under hans hand och det sägs att bönderna klagade över tunga dagsverken.
Stiftets nuvarande präst, Jonas Gehlin, är på sitt första år. Han vandrar med ned mot Eket i följet. Först orkestern, sedan drillflickorna, folkdanslaget, familjen och så resten. Om en stund ska Gehlin hålla andakt på festplatsen. Hans favoritsommarpsalm är ”En vänlig grönskas rika dräkt” och den sjunger de så att det skramlar i förstärkaren.
När andakten är över är det dags att börja supa. Det är fortfarande en timme tills underhållningen börjar. Man väntar på Hasse Andersson och Kvinnaböske band. Och på två Fame-stjärnor: Emil Sigfridsson och Martin Nilsson.
– Vi bokar ju artister som vi hoppas kommer att dra folk, men det viktigaste av allt kan vi inte göra något åt – vädret, medgav Tommy i sitt tal på slottstrappan. Det har regnat i tre dagar och duggar fortfarande.
Det behövs dubbelt så mycket folk som hittills för att kassan ska gå ihop. Men det bor bara 230 personer i församlingen, 3200 i Sjöbo kommun.
– Ja, det blir ju allt mer stordrift, säger prästen. Det är svårt att vara självförsörjande idag.
De som flyttar hit nu är istället pendlande barnfamiljer som vill ge sina barn en trygg uppväxt.
På sjuttiotalet, när jag var liten, var vi 15 000 som firade midsommar här. Då krävdes det hundra poliser för att hålla reda på raggarna. Nu ser de blinkande tombolastånden ensamma och vilsna ut i eftermiddagsdiset, ingen åker i karusellerna. Bara vid långborden är det trångt, det bjuds på smörgåstårta och snaps.
Varför kommer folk inte hit?
– Nuförtiden finns så mycket annat, säger Eva Ramel.
Men det finns också kontroverser kring familjen Ramel. Madeleine Ramel, den äldre frun på godset var en av de få i trakten som opponerade sig mot Sven-Olle och det främlingsfientliga Sjöbopartiet. Hon var beredd att gömma flyktingarna på slottet om det krävdes. Det var inte populärt i byn.
Nuvarande godsherren Otto Ramel är också ifrågasatt fast av helt andra skäl. Han retade bönderna när han förra året som ordförande i Lantmännen sålde sin egen skörd till Danmark för ett bättre pris. Osolidariskt menade kooperationen, och Otto Ramel fick lämna sin post.
Men det är ingen som pratar om det på festplatsen. Här råder Edvard Perssonsk stämning bland jordgubbstårtorna och nubbarna och politiken är långt borta. Istället anar man en nyfikenhet på godsägarfamiljen som mest rör sig i tropp med enstaka utbrott av danslusta från de yngsta. En skränig ung man med god rondör hivar upp en sirapsflaskan och greppar Otto Ramels kavaj i flykten. Något rött skvimper ner i de två små glasen. Friherren tvekar först men fattar mod och dricker, och kamraterna vid bordet fnittrar.
En ekoxe kravlar sömnigt fram genom spånet på marken. Den är stor som en tändsticksask. Och på något sätt liknar den hela festen med sin hotade artstatus och sin stilla vandring genom Eket.
När mina morföräldrar lämnade sin gård på sextiotalet kändes det redan som om Kalle på Spången-livet snart skulle vara förbi. Men fortfarande bjuder en och annan släkting in till en lunch, eller middag som man säger här. Och fortfarande står det självspelande pianot där. Och fortfarande vill man minnas en tid när Övedsklosters friherre Ramel satt i Svenska Akademien, när landsbygden var centrum. Men allt färre kan minnas, för allt färre var med.