Lionel Shriver

2008-04-12. I Lionel Shrivers kärleksroman Dagen efter slits den kvinnliga huvudpersonen mellan två män. Den ena har hjärta, den andra hjärna.

-När vi väljer partner försöker vi välja en mer attraktiv version av oss själva, säger hon.

-Författare blir inte kända som andra kändisar, säger Lionel Shriver nöjt. Jag kan fortfarande gå omkring överallt utan att bli igenkänd. Det är bra.

Hade hon varit artist hade hon inte kunnat det. Då hade hon blivit jagad överallt efter genombrottet med Vi måste tala om Kevin förförra året. Den var en sådan där roman som alla pratade om. Frågan alla bar på efter skolskjutningarna i USA – hur är det möjligt? – gavs plötsligt ett tänkbart svar.

Den thrillerartade romanen börjar med att Kevin, försedd med armborst och pilar ger sig av till sin skola och där genomför en massaker som dödar sju av hans skolkamrater och två lärare. Bakgrunden skildras sedan genom mammans ögon. Hon som aldrig älskade sin son.

Boken fick Lionel Shriver själv att säga nej till barn. Hon skrev den som en undersökning av föräldraskapet när hon började närma sig den biologiska gränsen.

I stället gav den henne det prestigefyllda brittiska Orangepriset för två år sedan. Och efter det har hennes liv inte varit sig likt. Efter att ha skrivit sex romaner som fick snälla recensioner men knappt sålde, ägnar hon nu en tredjedel av sin tid åt att resa runt jorden och göra reklam för sina böcker. I morgon, söndag, kommer hon till Stockholm för att lansera sin kärleksroman Dagen efter .

Förväntningarna på den nya romanen har följaktligen varit skyhöga. Och att döma av recensionerna har de bara delvis infriats. Ulrika Kärnborg kvävde en gäspning i DN och kallade intrigen överlastad . Anneli Dufva kallade den stark och smart i Kulturnytt.

Dagen efter är en tänk om … -bok: Tänk om min man var bortrest och jag åt middag med hans kompis som jag var lite tänd på sen länge och så gick vi hem till honom och rökte marijuana och jag kysste honom och …

I romanen får man både äta kakan och ha den kvar. I vartannat kapitel har barnboksillustratören Irina stannat kvar hos den pålitlige terroristexperten Lawrence och i vartannat har hon lämnat honom för att hänge sig åt passionen med den utlevande snookerspelaren Ramsay.

-Jag kunde ha låtit henne välja mellan bra och dåligt. Men det ville jag inte. Jag ville ge Irina två jämnbra personer. Vi tror ju gärna att om vi bara är kloka och ihärdiga så hittar vi till slut rätt och får till det perfekta förhållandet. Men jag tror inte på perfektion. I stället föreslår boken att idén om att du plötsligt ramlar över någon som är den rätte och gör dig evigt lycklig är en illusion. Du kan förmodligen leva med en lång rad personer. Och jag tycker inte att det är sorgligt, utan tröstande. Om det finns någon poäng så ligger den kanske i att göra ett val och hålla fast vid det.

Lionel Shriver har själv gjort valet för några år sedan. Precis som Irina i boken hade hon levt tio år med en intellektuell man, en annan författare. Så uppstod valet mellan honom och jazztrummisen som hon är gift med i dag.

-Men jag vill inte prata om det. Det är problematiskt att folk är så nyfikna på biografiska upplysningar om kvinnliga författare. Män förväntas hämta unikt stoff ur sin gudabenådade fantasi. Medan folk tror att kvinnor inte kan hitta på, utan är hänvisade till att nödtorftigt maskera sina små liv till dikt.

Hon berättar ändå att hon tyckte att det var svårt att välja. Länge. Att det dröjde innan det andra livet inte fanns kvar där som en parallell möjlighet.

-I romanen är det väldigt tydligt att oavsett vilken man Irina väljer så måste hon betala ett pris. Det är sant för mitt liv också, att det fanns nackdelar med båda männen. De hade sina problem. Men jag är tillräckligt nöjd med mitt val.

Författaren låter lite intervju­trött. Förra året reste hon fyra månader och gjorde pr för den här romanen. Den här veckan gör hon Finland och Sverige. Men humorn slinker igenom.

-He he, deras störiga sidor har ju inte precis grekiska proportioner. Men det gör ändå Irina lite besviken att Ramsay inte kan sluta prata så detaljerat om sina matsmältningsproblem.

Om männen inte utgör ett val mellan bra och dålig så utgör de i alla fall ett klassiskt val mellan hjärta och hjärna.

-Ja, hon väljer mellan intellekt och antiintellekt nästan. Mellan forskaren och sportkillen. Den senare är över huvud taget inte involverad i tankevärlden. Och för Irina utgör det en befrielse. Hon attraheras av det.

Varför då?

-För att det finns andra saker i livet. Förflyttningen av kroppar genom rymd. Hjärnan är en fälla, blir man för fast i ord och idéer så kan man hamna i ett mycket smalt universum och helt gå miste om livets frodighet.

Romanfiguren Irina säger på ett ställe i boken att det enda hon begärt av livet är någon att hålla i handen. En man.

-En del kvinnliga kritiker har funnit hennes önskan sorglig och gammaldags. Medan många läsare blivit lättade av att hon erkänner att hon väldigt gärna vill leva i en relation. Själv är jag förvånad över att det skulle vara radikalt eller chockerande. Inte måste vi göra en så stor sak av vår självständighet längre? Faktum är att karriären är ett egoistiskt projekt och en personlig manifestation.

-Kärlek involverar andra. Det skulle vara underligt att skämmas över den eller hänföra till de mind­re värda strävandena.

Men samtidigt utgör valet mellan de här männen mest ett val mellan olika sidor av huvudpersonen själv.

-Ja, hur hon än väljer så kommer hon obönhörligen att dras tillbaka till den hon är. När vi väljer partner försöker vi välja en mer attraktiv version av oss själva. Men det blir ganska liten skillnad i slutänden. Även när Irina utforskar sitt mer stormiga jag och glädjen i att flippa ur, så återvänder hon ju till sitt arbete.

Shriver tycker att vi har för höga förväntningar på kärleksrelationer.

-Står man ut med varandras sällskap så har man kommit gans­ka långt.

Till skillnad från nästan alla andra moderna romanpersoner så shoppar inte Irina när hon saknar något i livet. Hon är bara intresserad av kärlek och sitt arbete.

-Det är också självbiografiskt. Men det skäms jag inte för att erkänna, säger Lionel Shriver snabbt. Jag är helt ointresserad av saker. Det finns en hel rörelse, jag vet inte vad den heter eller hur många som är med, men det finns människor som inte vill köpa något mer. De lever med ett minimum av ting och de köper secondhand om de behöver något.

-Trots att jag tjänar mycket pengar nu så tillhör jag den gruppen. Alla mina kläder är secondhand. Jag tycker att det är roligare. Det är som att gå på stranden och se vad som flutit i land.

Rotar du i containrar också?

-Ha ha, ja – jag kan rota i andra människors sopor om det sticker upp något. För ett tag sen hade någon slängt två gjutjärnsspisar. De tog jag direkt. Jag är inte antimaterialist. Jag uppskattar kul saker. Men mest småsaker. Som färgglada diskhanddukar. Det är det närmaste jag kommer en samling.

Lionel Shriver var fattig ett bra tag. För att försörja sig skrev hon artiklar i The Economist och brittiska The Guardian, där hon fortfarande skriver en kolumn.

-Jag är förvånad över att den enorma kommersiella förändringen av mitt författarliv har betytt så lite. Mitt liv har inte ändrats ett dugg. Förutom att fler vill ha min tid och uppmärksamhet, vill säga. Det är chockerande att jag inte blivit mycket lyckligare. Det enda som hänt är att jag är lite mindre olycklig. Förut blev jag ofta deprimerad över att jag inte hade en publik och över risken för att inte få mina manus förlagda.

Men när du drömde om framgång, vad var det du önskade dig egentligen?

-Åh, jag ville nog bara ha lite respekt.

Vad önskar du dig mest just nu?

-Att få vara i fred ett tag. De senaste tre åren har varit krävande. Du vet känslan att vakna på lördagen och inte ha några måsten framför sig på hela helgen. Så är det aldrig för mig längre. Inte ens med min nya bok. Den ska vara klar i november.

Så framgången har inte inneburit någon frihet?

-Nej, och det är nog min största besvikelse.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter