”Jag låter mig inte skrämmas”

Mexikanska journalisten och människorättsaktivisten Lydia Cacho grävde upp ett nätverk av pedofiler i sitt hemland och skrev om det i boken ”Jag låter mig inte skrämmas”. Sedan dess lever hon under dödshot.

Vad handlar din bok om?

– Om en mexikansk journalist (mig själv) som möter tortyr och fängelse för att ha publicerat en bok om ett pedofilnätverk som omfattade både barnprostitution och barnpornografi. Men också om hopp, om hur ett helt land vaknar när det gäller de här frågorna och bestämmer sig för att engagera sig. Och om modiga små flickor och en pojke som vågade berätta sina hi­storier för att hindra förövarna från att röra andra barn.

Var du ensam eller hade du någon bakom dig?

– Jag grävde upp alltihop själv. Å andra sidan är jag ju chef för en kvinnojour och där har jag ett fantastiskt team som var med mig på hela resan. Vi mötte de unga flickorna när de grät och berättade. Vi hanterade dödshoten från hallickarna. Och så hade jag ju pojkarna och flickorna själva. Att se dem le igen var något av det viktigaste.

Vad har skrämt dig mest?

– Det värsta ögonblicket var när en kriminalinspektör, för att få mig att sluta gräva (han fruktade för mitt liv), visade pornografiska bilder från våldtäkterna. Några av flickorna var fyra och fem år. Jag hade mardrömmar i månader. Och varje gång jag höll på att ge upp tänkte jag på dem och fortsatte i alla fall.

Vad gav dig hopp?

– Barnen har blivit mina lärare, att veta att de uthärdat onämnbara saker och ändå väljer att skratta, leka och visa tillit igen. Jag gör detsamma, det är hoppets kärna.

Hur ser en normal dag ut för dig nu?

– Normal är ett onormalt ord för mig. Mina telefoner är avlyssnade. Jag byter ständigt e-postadress. Jag säger inte till någon vart jag är på väg eller när. Jag ändrar mina flygbokningar hela tiden. Mina vänner vill inte gå ut med mig av rädsla för att bli skjutna eller skadade.

– På min blogg kan det står saker som: ”Min kära lydia cacho, gör dig redo att snart hittas med halsen avhuggen, ditt huvud kommer att ligga utanför din lägenhet om du tror du är så modig, hejdå.”

– Just nu bor jag hos en kollega. Mitt hem är inte säkert. För några dagar stod det en bil parkerad ­utanför igen. Ingen vågade gå ut och kolla om mannen som satt i bilen var beväpnad. Ingen ringer polisen längre. Vi vet inte om de är medbrottslingar.

Och hur mår pedofilerna?

– Ledaren sitter i det högst bevakade fängelset i Mexiko och väntar ut sitt trettioåriga fängelsestraff. De säger att han är deprimerad och tror att han hamnat i fängelse på grund av mig, och inte på grund av sina övergrepp mot barn. En annan central person jobbar med affärer i Costa Rica och blir då och då påhoppad av främmande kvinnor som skriker glåpord åt honom. Men de flesta sitter kvar orörda och mäktigare än någonsin.

Den första flickan som berättade, hur mår hon i dag?

– Hon gick tillbaka till dem. Hon hjälpte dem att sätta mig i fängelse, mot betalning. Som många offer för tvångsprostitution har hon lärt sig att följa makten. Men några av de andra tjejerna har det bra i dag, har börjat studera och börjar bli friskare unga vuxna.

Vad säger den här historien om Mexiko?

– Den visar att det finns en liten grupp män som tagit landet i sina händer. Att den politiska klassen är djupt korrumperad och i princip lever under immunitet. Men samtidigt finns det ett tusenårigt kulturarv, och miljontals olika männi­skor varav många tror på och skapar förutsättningar för mänskliga rättigheter och solidaritet.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter.