2009-06-13. Hanne-Vibeke Holsts boktrilogi om kvinnor, makt och dansk politik har blivit rejält uppmärksammad. Och nu finns den avslutande delen Drottningoffret på svenska. Jag vill berätta om varför det är viktigt för kvinnor att ta makt , säger hon.
Med Drottningoffret avslutar danska Hanne-Vibeke Holst den trilogi om kvinnor och makt i politiken som hon startade med Kronprinsessan . I den nya romanen har socialdemokraternas ledare Elisabeth Meyer allt svårare att hantera sin begynnande alzheimer. Och hon tvingas slåss mot sjukdomen, sitt judiska arv och högervågen med samma kraft.
Hanne-Vibeke Holsts anspråk på samhällsskildring blir allt högre, verkar det. Och innehållet i politiken tillåts ta större plats på bekostnad av karaktärernas privatliv. Kanske hänger det ihop med den huvudfråga Hanne-Vibeke Holst har ställt sig inför skrivandet. Frågan om varför kvinnorna ska sträcka sig efter makten, trots att den kostar en del.
Så här efter EU-valet känns det lite sorglustigt att läsa om hur kronprinsessan Charlotte Damgaard sopar banan i debatten med Sonja Lystrup, en illa förtäckt Pia Kjærsgaard, ledaren för det främlingsfientliga danskt folkeparti. I böcker får man ju skriva vad man vill, men det var tydligt att det blev tvärtom i EU-valet. I Danmark tog Danskt folkeparti ytterligare ett mandat, medan Socialdemokraterna tappade ett.
-Ja, Europa rör sig åt höger, säger Hanne-Vibeke Holst. Och visserligen är det extremistiska inflytandet litet, men det finns där och det är ohyggligt i sig.
Holst har skrivit in Elisabeth Meyers alzheimer som en symbol för Europas kollektiva minnesförlust.
-Folk glömmer så fort. Det är bara sextio sjuttio år sedan hela Europa var sönderbombat. Och det var ingen som hade kunnat föreställa sig att något som Förintelsen skulle kunna ske. Men det är som om vi i efterkrigsgenerationen tror att vi är vaccinerade mot förtryck och odemokratiska tendenser. Det är vi inte. Vi måste hela tiden arbeta för humanismen.
Hanne-Vibeke Holst pratar på engagerat. Så lutar hon sig tillbaka i den lyxiga hotellsvitssoffan och tystnar lite.
-Ibland tänker jag på om människorna har blivit sämre. Förstår du hur jag menar?
Nej.
-Det är som att det finns värden som har försvunnit. Du vet, danskarna räddade livet på 7000 judar under andra världskriget. Vi vaknade lite sent, men vi fick ändå en rätt aktiv motståndsrörelse. Skulle vi göra det igen? Skulle vi riskera vårt eget liv? Nej, tänker jag ibland. Det skulle vi nog inte, säger hon.
Men det finns väl en rätt stark motståndsrörelse mot Irakkriget? De som deltar i det du kallar för kriget mot kriget mot terrorn i boken?
-Jo, men det är ju mest snack. Där ställs ingen på prov.
Kanske hör känslan ihop med den följd hon ser av högervågen hittills, att klyftorna har ökat mellan människor och att så många är beredda att godta orättvisorna med att alla ändå har fått det bättre . Själv tycker hon att en sådan människosyn är cynisk.
-Ja, här går den stora politiska skiljelinjen, tror jag. Om man har en humanistisk människosyn eller inte. Alltså om man kan se det faktum att i dag är du svag, i morgon är det kanske jag, eller om man avfärdar de svaga som de andra. Liberalerna erkänner inte sin svaghet. Om man har förmåga till äkta empati så måste solidariteten stå i centrum.
I Drottningoffret låter hon Elisabeth Meyer möta sina svaga sidor. Hennes alzheimer slår omkring sig, och med den tränger sig också hennes bakgrund och det judiska arvet på.
-Meyer är så förträngd. Hon vill inte vara offer till något pris. Hon vill inte vara kvinna, inte jude, inte sjuk. Hon tror inte att hon är älskad, att någon kommer att ta hand om henne. Först sent i sitt liv accepterar hon och förstår svagheten. Och då förstår hon också varför politiken är så viktig.
Kronprinsessan Charlotte Damgaard tvingas också till insikt om att politiken inte är en karriär vilken som helst. Utan ett verkligt åtagande och ett ansvar.
-Ja, i de andra böckerna i trilogin har jag ju undersökt hur kvinnor kan få makt och vad den kostar dem. Nu ville jag berätta varför det är viktigt att vi också tar den makten. Vi har inte bara en rätt till makt, anser jag, utan också en plikt. Nu är vi starka, välutbildade och har dagis. Då har vi också ett ansvar för samhället, globalt och för framtida generationer.
Den uppfordrande moraliteten bottnar, visar det sig, i en övertygelse om att man måste lösa vår tids konflikter med mänsklighet. Att då måste man satsa på kvinnorna.
Hur då? Menar du att kvinnor är mer mänskliga än män?
-Alltså, jag säger inte att män inte är mänskliga. Men de har en tradition av att lösa konflikter med våld. Kvinnor har en tradition av att lösa konflikter med fredliga metoder. Därför är det globalt sett av stor vikt att kvinnor sitter i de högsta positionerna, i FN, på politikens högsta nivåer. Madeleine Albright har förvisso skickat ut män i strid, men jag tror att hon verkligen tänkte efter först.
Själv har dock Hanne-Vibeke Holst tackat nej varje gång man försökt rekrytera henne till politiken.
-Ja, de har nog tröttnat nu.
Varför har du sagt nej?
-Jag är inte tillräckligt teknokratisk, och skulle inte kunna sitta i möten om pensionsvillkor och lagstiftning hela dagarna. Jag vill ägna mig åt ideologi och värden.
(c) Annika Persson
Publicerad i Dagens Nyheter