Författarna som inte väjer för ”den fula sexualiteten”

Svenska dagbladet 8 mars 2020. Metoo handlade om rätten till ett nej. Men i vinterns böcker står det kvinnliga begäret och jaget i centrum. Huvudpersonerna gapar över hela pungen och betraktar sperma som ”positiv feedback”.

Den där rynkiga grejen som hänger mellan männens lår och låter testiklarnas spermieproduktion gynnas av perfekt temperatur – den har vi inte läst om i skönlitteraturen så ofta. Men i Agneta Pleijels roman ”Doften av en man” 2017 var den plötsligt där.

Huvudpersonen ligger intill sin älskare efter sex och tittar på det obesjungna organet.

”Ett landskap av ryckningar, förvandlingar och förflyttningar. Allt är i rörelse. Välver sig. Darrar och skälver. Hon ser in i ett mikrokosmos av liv. Mjukt. Rörligt. Parlando, som forsande små bäckar och vattendrag. Som livet. Rörelse. Levande energi. Enkelhet. Det är storslaget. Gripande.”

Hon tänker att ingen kvinna i historien har studerat en mans kön lika uppmärksamt. Men det är fel. Det har vi. Vi har bara inte så ofta skrivit om det.

I poeten Sofia Stenströms romandebut ”Magic love pixie” är pungen här igen. Huvudpersonen Nadja betraktar sin ungefär dubbelt så gamla älskares kropp utan att försköna den.

”Han har en pung. Det är den första pung hon lär känna på allvar, varje rynka och veck, varje hårstrå som stoppar upp tungans gång över rundningen. Det är nog en ganska vanlig pung.”

En vanlig pung alltså. Inte romantiserad. Bara sedd, bedömd och beskriven. Och i vinterns våg av sexuellt explicita böcker är det inte bara pungen som kvinnorna har börjat betrakta med en oförfärad kvinnlig blick. De glor på alltihop. På sitt eget begär. På männens sätt att ta emot dem. På kompromisserna. På hur sex blir rätt och hur det blir fel.

Lisa Taddeos reportagebok ”Tre kvinnor” kom ut i USA redan 2018, men översättningen landade i Sverige först på senhösten. I den följer vi tre amerikanska kvinnors liv utifrån vad det sexuella begäret får dem att göra. Sen kom Sofia Stenströms ”Magic love pixie” om en ung tjej, Nadja, som lever ut sorgen efter sin mamma på ständig jakt efter nya kroppar att smaka på.

Och så utkom Sofia Rönnow Pessah med ”Männen i mitt liv”, som närmast liknar en katalog över sexuella situationer med huvudpersonen Sonias 48 sexpartners.

Alla har de velat skildra kvinnans ja. Ett ja som inte hörts på ett tag i ett debattklimat där nejet har stått i centrum sedan metoo-hösten 2017. Och intresset har varit stort. Lisa Taddeos bok nådde snabbt förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista.

– Metoo handlade om rätten att säga nej, säger Sofia Stenström. Men utan ett tydligt ja blir också nejet väldigt suddigt.

I sin första roman har poeten Sofia Stenström varit avsiktligt detaljerad när det gäller det sexuella.

– För mig är sex betydelsebärande och en detalj kan vara avgörande för relationen och karaktärerna. Men många väjer för det. Romaner kan skildra ett romantiskt möte med sidlånga beskrivningar av hur ljuset bryts i en vattenyta, men helt undvika att beskriva sex. På sin höjd petar man in en sexscen för att markera att ett par till exempel nått till ett nytt stadium i sin relation.

I hennes roman finns samtycke, lust och gränsöverskridande sex. Huvudpersonen Nadja tar för sig, åtrår, begär, smeker och slår. Hon går på klubbar och låter sig slickas av främlingar på dansgolv. Tar droger och äter på mäns hår. Och tillsammans med älskaren som hon kallar Demonen utforskar hon glupskt både sina egna och hans gränser.

– Jag har velat skriva fram en kvinnas ja. Men i romanen ryms både ja och nej och allt däremellan.

Inte heller asylrättsjuristen Sofia Rönnow Pessah stannar vid sovrumsdörren. Hon följer med studenten Sonia från det första hånglet till partner 48 i hennes jakt på bekräftelse och njutning i en ohelig blandning.

Längtan efter att känna sig älskad, sedd och bekräftad löper som en röd tråd genom flera av böckerna. Sex som vägen dit. Sofia Rönnow Pessah skrattar när jag frågar hur bra sex är som bekräftelse på undran om huruvida man duger. ”Skitdåligt”, svarar hon. Men det är svårt att växa upp som kvinna utan att förhålla sig till den manliga blicken.

För Sonia bekräftar ett fullbordat samlag att hon inte är ful. Killen måste ju få stånd. Sperma är ”positiv feedback”. Det ingår också i hennes mål att vara en frigjord kvinna.

Hur lätt är det att vara frigjord i dag?

– Ja, alltså hur fri man är som aktör i ett samhälle är ju alltid villkorat. Men det är lätt att blanda ihop frigjordhet och gränslöshet. För att du ska kunna vara fri måste du veta dina gränser. Och du kan inte veta var de går förrän du har stött emot dem, säger Sofia Rönnow Pessah.

För henne är det kärnan i samtyckesproblematiken. Att vi inte är födda med våra gränser utan måste upptäcka dem. Och att vi måste göra det just i det extremt komplicerade samspel som är sex. Där det finns få att luta sig mot. Kanske bara en full kille som känner för att prova analsex just i kväll. Och samtalet i den situationen blir inte bättre än samtalet som föregick det, säger hon. Är det då ett fyllesamtal i baren är det på den nivån det fortsätter.

– Lägg till det att vi människor är otroligt bra på att anpassa oss och vänja oss vid nya förhållanden, säger Sofia Rönnow Pessah med ett kolsvart garv. Och att vi gör nästan vad som helst för att inte skapa dålig stämning.

Den amerikanska journalisten Lisa Taddeo intervjuade flera hundra kvinnor innan hon skrev sin bok ”Tre kvinnor”. I samtalen upplevde hon att det kvinnorna hade svårast att prata om var sina egna önskningar. Inte sexet i sig utan känslorna bakom: att önska något de inte fick, eller något som de visste att folk skulle skambelägga dem för om det blev känt.

Eftersom kvinnor tidigare inte har förväntats ha några egna önskningar när det gäller sex, inte utöver önskan att ta emot mannen med hans behov, tycker Lisa Taddeo inte att det är så konstigt, berättar hon i intervjuer. Då är det klart att det är lättare att säga ifrån om vad partnern inte får, än om vad man själv vill ha.

Anonymiserade ”Lina” i amerikanska Lisa Taddeos bok är ett undantag. Hon är gift med en man som inte är attraherad av henne, men hon nöjer sig inte utan ger sig ut ur relationen för att få njuta som hon vill. Lever ut ett förbjudet ja och fullföljer med sin tonårsförälskelse Aidan en avsugning för första gången. (Hennes man har alltid tyckt att det känts obekvämt.)

”Nu, med Aidan, vill hon inte sluta. Hon vill att han ska ha det skönt. Det är första gången hon förstår detta med att älska någon med munnen.”

Lina åker och träffar Aidan så fort hon får. Det är hon som tjatar. De möts i skogen vid en flod. Hon fixar barnvakt på hans minsta vink. Kör och väntar. Till och med den ständiga och oförklarliga smärtan hon dras med försvinner.

”Herregud som hon saknat och suktat efter sådan här beröring och tillgivenhet. Hon har saknat stora kukar!”

Men också nejen visar sig ta rätt stor plats i berättelserna om kvinnornas ja.

I Sofia Stenströms ”Magic love pixie” går Demonen så småningom över gränsen. Han trycker in sitt kön där bak fast hon ber honom sluta. Det gör ont. Men han är ju så nära att komma. Hon får väl vänta lite med nejet. Bara tills han är klar.

Våldtäkten är ett faktum.

– Det är många som missar den, säger Sofia Stenström. Man är så inne i hennes känslomässiga strategi. Att aldrig se sig själv som ett offer.

Sofia Stenström funderar på hur populärkulturen i det närmaste hjärntvättar unga tjejer med myten om den demoniske mannen som ska komma och ta dem med storm. Psykopater som i berättelserna inte sällan mjuknar av kärleken. När den myten krockar med verkligheten, säger hon, måste kanske verkligheten skrivas om.

– Den som blir våldtagen inom en relation har två alternativ. Att lämna eller att definiera om våldtäkten. Den ryms inte inom kärleken, den är obegriplig där. Därför förnekar man eller rationaliserar bort den om man inte är beredd att gå. Det är precis som med annat våld i nära relationer.

”Det är säkrast att stå på vid gavel”, resonerar Nadja efteråt. ”Då kan ingen bryta sig in. Då är hon bara en ovanligt öppensinnad natur: vildflicka, lödderfitta. Ja, då har hon själv bett om det.” Och så övergår hon till att träna på anal penetration. I stället för att bli offer ska hon bli bäst.

Samma logik finns i Sofia Rönnow Pessahs bok. Med älskare nummer 45. Han är för hårdhänt, så hårdhänt att han själv backar ur relationen på grund av det. Sonia blir lättad att han känner att det blev fel. Men hon frågar inte när han kände det. Eller varför han inte slutade då. ”Jag tycker så mycket om honom som vän och jag vill inte att han ska ha gjort något mot mig.”

Hos henne finns också en rad som står ut från de andra. ”Sex är alltid och endast frivilligt så länge han låter det vara det.” Det var en av författarens manliga vänner som sa det en gång. Sen dess kan hon inte släppa tanken.

Hur har man jämställt sex utifrån den premissen?

– Man försöker att inte tänka på det. Fast alla vet det nånstans. Jag önskar att männen fattade det. Att om man är ensam och full mitt i natten med en kille man inte känner så borde han kanske inte prova strypsex med en just då.

Så varför utsätter man sig för det?

– För att kvinnor också vill ha sex. Även om de inte har fasta relationer.

Kanske är de här böckerna en liten glipa mellan en populärkultur som nästan helt och hållet beskriver kvinnors sexualitet som ett svar på mannens, och en politisk högervåg som vill ha tydligare könsroller.

Sofia Rönnow Pessah värjer sig för synen på kvinnan som vacker och upphöjd.

– Jag tycker den är obehaglig. Den nymoralistiska synen som skiljer mellan den syndiga tjejen som ligger runt och den lyckliga som är inlåst i köket. Det är som om det pågår ett slagsmål om hur vi ska se på kvinnan.

– Då blir det politiskt att visa att kvinnor också är fula och dumma i huvudet. Jag vill visa alternativ till den där mytiskt förskönade varelsen.

Hon tycker att den ”fula sexualiteten” får alldeles för lite plats. Att det är absurt att fiktionen inte tillåter en tjej som onanerar för att hon behöver det – medan hon tittar på porr i mobilen. Eller en som försöker få sex men får nej.

Och så börjar hon garva igen.

– Jag vill ändå säga att det inte är mitt huvudsakliga mål att dra den kvinnliga sexualiteten i smutsen.

Sofia Stenström är oroad över den politiska utvecklingen, med framväxande nykonservatism och missriktad nypuritanism, ideologier som i olika hög grad vill inskränka kvinnors och minoriteters rättigheter. Men hon ser också små goda tecken. Ett sådant tecken är betoning av samtycke och ett fokus även på kvinnors sexuella tillfredsställelse inom delar av mainstreamkulturen. Som den amerikanska sajten OMGYes som forskar om och delar instruktioner för genitala tekniker och bättre orgasmer för kvinnor. Eller att det görs dokumentärer om lufttrycksvibratorer där kvinnornas lystna blickar skjuter rakt genom rutan.

– Jag har fått intrycket att det börjar pratas öppnare och mer avslappnat om kvinnors sexualitet på somliga håll. Och att det nu återspeglas i till exempel litteraturen. Att olika sorters ja och nej kan få gestaltas, i stället för ett självutplånande nja som kanske kan förhandlas till ett ja av en tillräckligt envis man.

 

Fem nya böcker om sex