Denise Mina

2008-02-02. Denise Mina sadlade om från kriminolog till deckarförfattare hemma i Glasgow. Och har tagit upp kampen mot kollegan Ian Rankins Edinburgh. Boklördags Annika Persson följde henne under en reklamfilmsinspelning.

-Jag tycker om att skriva i en genre som människor läser för att det är roligt och inte för att de borde, säger hon.

-Det där huset, på andra sidan gatan, brukade vara en domstol för småbrott. Nu har de byggt om det till lyxlägenheter, säger hon och pekar ut genom fönstret från det italienska kaféet.

DN får följa med den storm­populära deckarförfattaren Denise Mina hela torsdagen. På reklamfilminspelning.

-Det är för varumärket Denise Mina, skrattar hon i telefon. Det brukar vara jättetråkigt. Kom med så blir det roligare.

Skotska Denise Mina är de klassmedvetna läsarnas favorit. För sin första kriminalroman Död i Garnethill 1988 fick hon John Creasey Award för bästa debutroman i kriminalgenren. Hon fick också en rad utländska förläggare. Nu är hon mitt i sin andra serie, om Paddy Meehan, reporter på Scottish Daily News. En dag var tredje vecka måste hon ägna åt intervjuer, publicitet, marknadsföringsaktiviteter.

-Men det är kul. Det blir lite kufigt att vara ensam och skriva hela dagarna.

När torsdagen kommer gör vädret vad det kan för att motverka roligheten. Det regnar och stormar i Glasgow när vi promenerar till första inspelningsmiljön: huset där hennes huvudperson Paddy Meehan jobbar. Och där Pressbaren ligger, Paddys favorithäng. Det går inte ens att hålla paraplyet uppe i vindbyarna. Men så bryter solen fram ett par minuter och det går plötsligt att fotografera.

-Här är det också lyxlägenheter nu, säger hon och pekar på det före detta tidningshuset, som rymmer mer av Skottlands presshistoria än någon annan byggnad. Den ville hon också berätta om.

The Herald building byggdes från början av tidningskungen och sedermera inrikesministern Lord Beaverbrook för The Scottish Daily Express. När den lades ner 1974 togs verksamheten över av journalisterna och under ett år kom den nya tidningen Scottish Daily News ut med sloganen Läs folkets tidning och behåll 500 personer i jobb . Efter den kom The Scottish Herald som fortfarande är en av Skottlands två stora tidningar. När de flyttade ut kom lyxlägenheterna.

-Oj, ser ni hur måsarna flyger? Det måste vara ett oväder på väg från havet.

När Denise Mina beställer en taxi till Pressbaren så vill växeltelefonisten berätta om alla sina besök där.

-Ha ha, det är så legendariskt. Det var där politiker, press och kriminella hängde tillsammans förr. Nu är det mest gamla gubbar som går dit.

Och så kan man tänka sig en och annan Paddy Meehan-turist. I baren hänger en skylt där det står No football colours in this bar . Och Denise Mina berättar att kvinnomisshandeln ökar vid varje fotbollsmatch. Det spelar ingen roll vem som vinner eller förlorar.

Serien om journalisten Paddy Meehan sträcker sig över tre decennier. Paddy blir en av de många kvinnor som mot alla odds slår sig igenom i tidningsvärldens glastak under sjuttio- och åttiotalen. Då, på sjuttiotalet, fick den som hade talang börja skriva. Nu är yrket professionaliserat och man kommer ingenstans utan examen.

Men hennes klassresa kan också speglas i själva stadens.

-Glasgow har förändrats så mycket och så fort. För femton år sedan var staden bara känd för sina knivbråk, sitt fylleri och sin arbetslöshet. Nu är det en kultur- och konststinn medelklasstad.

1990 utsågs Glasgow till kulturhuvudstad i Europa. Och det blev starten för en enorm omvandling som fortfarande verkar pågå. Då rensade man upp i stan, satsade på att renodla en profil som kulturstad, tog upp kampen med finare grannen universitetsstaden Edinburgh. Man började med att framhäva det man hade, stadens arkitekt Charles Rennie Mackintosh. I … finns design- och konferenshotell överallt och en stark musikscen med band som Belle and Sebastian, Jesus & Mary Chain, Sons and Daughters och så det senaste stjärnskottet, tjugoåriga Amy Macdonald.

-Hon är jättebra, skrockar taxichauffören och höjer volymen.

Vart vi än tittar längs vägen byggs det. Män med västar och hjälmar bär på saker kors och tvärs över gatorna.

-När jag växte upp var stora delar av staden ödetomter. Nu bygger de överallt. Jag vet inte var pengarna kommer ifrån. Man spekulerar väl i fastighetsboomen. Men den är ju på väg att spricka, säger Mina.

Medelklassen växer, men den drar inte med sig de fattiga uppåt.

-Nej, jag vet inte vad man ska göra. Skillnaderna bara ökar. Det är som två olika världar. Glasgow är ändå en väldigt socialt medveten stad. Man arbetar med frågan hela tiden, med bostadsprojekt, med arbetsstimulerande åtgärder. Det finns jobb, utbildningssystemet är okej, det finns pengar. Polisen jobbar mycket preventivt. Men det fungerar inte.

Nej, trots uppstädningen och renoveringen av innerstan så räknas Glasgow som mordens huvudstad i Europa. Gängvåldet i förorterna når inte in till huvudgatan, men det är massivt och tröstlöst.

Denise Mina tror dock inte det är skälet till att det föds så många deckarförfattare här. Hon tror att det beror på Ian Rankin.

-Han är så stor. En av tio deckare som köps i Skottland är skriven av Ian Rankin. Så dels gör det förlagen sugna på att hitta nästa, dels lockar det andra att ta upp kampen. När de läser honom tänker de att det där kan jag göra bättre. Och så skriver de.

Vi är på väg mot inspelningsplats nummer två, kyrkan där Paddy Meehans katolska jättefamilj har sin hemvist.

-Om man växer upp i en troende katolsk familj så utspelar sig mycket av livets viktigaste händelser kring kyrkan. Det är bröllop och dop och begravningar. Jag har för mig att Paddy till och med bryter sin förlovning här på gården framför.

Själv är Denise Mina döpt här. Medan hennes egen familj reste runt hela Europa efter pappans jobb, han var ingenjör och jobbade med oljeplattformar, så fanns hela tiden mammans alla systrar i det här kvarteret.

-Så Rutherglen kändes som ett hem under alla år. Det fanns alltid någon att bo hos.

När vi kliver in i Rutherglen Town hall mitt emot för att värma oss med lite soppa, så sitter förstås mamma Edith och moster May där inne. Och Edith ser lika stilig ut som hon borde efter dotterns beskrivning.

-Mamma var inte alls som Paddys mamma Trisha i bokserien. Hon var modern och glamourös, gick med catsuits och minikjolar på sextiotalet.

De ber oss sitta ner och berättar om den stora bullriga familjen. Denise Minas mormor hade femton barn. Och även om hon bara har två syskon så har hon femtio kusiner.

Själv har Denise Mina lämnat kyrkan, men hon bär fortfarande på dess moraliska imperativ.

-Känslan av att man är skyldig att göra något bra för världen har suttit kvar.

Den första boken kom till medan hon misslyckades med sin doktorsavhandling i kriminologi.

-Jag var en värdelös akademiker. Men jag hade hittat så intressanta genusaspekter på psykiska problem att jag ville berätta om dem. Det var så Maureen O Donnell i Garnethill-trilogin kom till. Jag ville skriva om en kvinna som varit psykiskt sjuk och repat sig. Det är ingen som tror att man kan bli rationell igen.

Denise Mina kan å ena sidan skoja om att hennes man, som arbetar med barn som begår övergrepp, är den i familjen som gör världen bättre – medan hon själv bara hämtar alla pengarna klädd i pyjamas vid datorn. Men samtidigt tar hon sitt skrivande på allvar och vill förändra världen med sina böcker. Hon ser sin uppgift i att skriva för den breda publiken. Att använda ett populärt språk för att visa på orättvisor och sociala problem.

-Jag vill hellre vrida lite grann på den allmänna uppfattningen än vara jätteradikal i eliten. Jag tycker om att skriva i en genre som människor läser för att det är roligt och inte för att de borde.

Hon gillar att möta läsarna, att höra vad de har tänkt och läst. Men hon blir inte precis igenkänd på gatorna.

-Nej, jag säljer inte så bra i Skottland. Det går mycket bättre i USA och länder som Norge och Sverige. Kanske för att de lanserat mina böcker som mer krävande skönlitteratur och inte som massmarknadsböcker.

Sista anhalten för dagen blir ­inomhus, för fingrarna är blå vid det här laget. Den förra domstolsbyggnaden i Merchant City. Nu är den ombyggd till barer, lounger och festsalar för privata sällskap. Fortfarande pekar skyltarna i trappan mot domarrum och förhörssalar, men de är nyproducerade och bara för atmosfärens skull. Nu ska hela reklamfilmsintervjun upprepas två gånger till, så de har rejält med material att klippa från.

Vad gör du när du inte skriver?

-Tittar på teve, går runt i pyjamas, leker med mina barn, äter rostat bröd, det verkar faktiskt vara min enda hobby.

Efter en timme pustar den extremt tålmodiga intervjupersonen: Now shut that woman up! med adress till sig själv. Och så skyndar hon sig hem till sin familj.

(c) ANNIKA PERSSON

Publicerad i Dagens Nyheter