Den blåsta generationen

Alla kastar sig över en generationsberättelse. Det har de också gjort med expolitikern Gustav Fridolins nya bok om åttiotalisterna: ”Blåsta”. Och störst intresse har förstås ägnats frågan om huruvida den unga generationen är drabbad och fattig eller lat och bortskämd. Generationen mellan 20 och 29 har tidigare nagelfarits i en lång rad studier, mest av framtidsanalytiker och marknadsföringsföretag. De har kallats generation O (för ordning), generation P (för pirat), generation K (som kartlagd), generation C (för content eller commercial), gratisgenerationen, generation Y (som engelska why). De anses gilla sina föräldrar, vårda nära relationer, ogilla föreningar, men vara engagerade gruppmänniskor. De sägs vara individualistiska och solidariska på en gång. Vidare rastlösa, några som lever livets glada dagar.

När jag träffar Gustav Fridolin på Café Edenborg i Gamla stan har han just haft ett öppet samtal med historikern Jenny Andersson som skrivit ”När framtiden redan hänt”, en bok om välfärdssamhällets sammanbrott under nittio­talet. Gustav Fridolins bok är också egentligen mest en berättelse om nittiotalskrisen.

Nej, berättelsen om åttiotalisterna har tillhört företagen som ska tjäna pengar på dem. När den i stället ägs av en vänsterliberal ideolog som har gjort sin räkneläxa blir den betydligt dystrare. Gustav Fridolin har räknat lärare före, under och efter krisen. Han har kollat studieresultaten vid samma tidpunkter. Han har jämfört barnfattigdomen före, under och efter krisen. Han har tittat på hur de tillfälliga anställningarna har ökat och bostadsutbudet minskat.

– Om man ska tala om en gemensam berättelse så är det den här. Folk har under väldigt lång tid kunnat skapa sig bättre liv än deras föräldrar hade. Det kan inte åttiotalisterna i gemen. Sen kan man dra olika slutsatser av det. Antingen att var och en får kavla upp ärmarna, vi har ju lärt oss att det lönar sig att ha vassa armbågar. Eller också skapas utrymme för gemensam kraft och vilja. Är åttiotalisterna en politisk generation?

– Ja. Jag tycker det bevisas av att den största demonstration Sverige någonsin haft var den mot Irakkriget 2003. Och bara under 2000-talet har det funnits fyra stora politiska rörelser i Sverige: den globala rättviserörelsen, mot Irakkriget, flyktingrörelsen 2005 och FRA- rörelsen.

Och visst ekar det av krismedvetenhet när låtskrivaren Laleh Pourkarim sjunger om sin längtan efter en bostad. Men generationen rymmer också de mindre samhällskritiska, som modebloggaren Ebba von Sydow eller prinsessan Madeleine. Författargenerationen född på åttiotalet verkar i förstone inte lika spretig. Förläggaren

Pietro Maglio på Modernista förlag har gett ut de flesta åttiotalisterna, bland andra de uppmärksammade Martina Lowden och Viktor Johansson. Han håller med om att det går att finna likheter.

– Min bild är att de nästan går och håller varandra i handen.

Hur då? Ängsligt eller kärleksfullt?

– Både och. Sen är de ju ett kollektiv rent praktiskt. De flesta kommer från skrivarskolorna där de arbetat ihop under flera år.

Vad skriver de om då? Kan man se spår av nittiotalet i deras texter?

– Om jag tittar igenom hyllan här (han låter blicken svepa över titlarna) så har vi först Matilda Roos som är poet och skriver om barndomens hästskötartid och sitt eget blivande. Så

Viktor Johansson som ju är väldigt romantisk. Han skriver om den stora kärleken och livet efter alltihop, efter smällen, katastrofen, den här perioden på jorden, en Solarisvärld. Martina Lowden drömmer sig liksom bort också, från verkligheten och in i litteraturen. Nova Gullberg Zetterstrand skriver om ett slags nya vågen-värld. Ida Säll skriver om sin barndom, om sommaren -94, Kennet Andersson-målen. Det är inte precis någon barrikadlitteratur. Lite hårdyxat kan man skönja ett behov av trygghet.

När Martina Lowdens debutbok ”Allt” kom ut 2006 så var det ett genombrott för något nytt i litteraturen. ”Samtiden skriker ibland så högt från sidorna att jag nästan tvingas hålla för öronen”, skrev Eva Johansson i Svenska Dagbladet. ”Det paradoxala är att den 628- sidiga guldkantade dagboksboken lyckades vara ny genom att vara gammalmodig. Jonas Thente konstaterade i DN: ”Det som tidigare kallades finkultur har blivit en subkultur”.

– Det mest utmärkande för åttio­talistgenerationens författare är en höglitterär medvetenhet, säger Annina Rabe, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Det är som om de inte i första hand är intresserade av att berätta en historia. De skriver för litteraturens egen skull. Och de tar sitt skapande på stort allvar.

Ser man spår av den utsatthet Gustav Fridolin talar om i deras texter?

– Nej. Inte i skönlitteraturen. Den medvetenheten hamnar i en annan fåra, i debattböcker som ”Könskrig” eller ”Pittstim”.

Är de skönlitterära författarna inte politiska alls?

– Jo, men förutsättningarna för politisk litteratur har ändrats. De är inte politiska i bemärkelsen samhällsorienterade. Det finns ett spår av en mer klassisk politisk litteratur med företrädare som Susanna Alakoski och Åsa Linderborg. Men i den yngre litteraturen söker man sig andra vägar. Man är politisk på ett mer introvert sätt.

Kan man vara politisk utan att ha ett budskap?

– Jo, men Ida Börjels senaste diktsamling heter till exempel ”Konsumentköplagen”, handlar om relationen mellan säljare och köpare och använder sig av lagtext och andra dokument. Det är klart att hon vill säga något om Sverige. Men det är ett slags privat form av politik. En civilisationskritik mer.

Jag ringer till Arne Sundelin som är lärare på Nordens författarskola. Skrivarskolorna återkommer nämligen i varje samtal om de unga författarna. Men Arne Sundelin har aldrig tänkt på om det finns en gemensam berättelse för åttiotalisterna.

– Du vet, vi är så fokuserade på deras olikheter.

När han ringer tillbaka efter att ha tänkt så säger han så här:

– Jo, det finns en större politisk medvetenhet i dag om jag jämför med för tio år sedan. Då var Monika Fagerholms ”Diva” den stora boken. Nu är Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”, om Valerie Solanas, den viktigaste.

– ”Drömfakulteten” är både väldigt romantisk och väldigt politisk samtidigt. Det är en nyromantik som man skulle kunna se som ett slags eskapism, men kanske också en plats där motsatser får finnas.

Han nämner också Steve Sem-Sandbergs ”Theres”” som en förebildsbok.

– Ja, man söker nya former. Om man pratade om politiska texter för tio år sen, då menade man Göran Sonnevi. Då hade man inte sett texter som Sara Stridsbergs eller Jörgen Gassilewskis från Göteborgskravallerna eller Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära”. De har visat att den politiska texten kan se ut på ett annat sätt. Att den kan ta ut svängarna, utmana gränser, vara experimentell.

Samtidigt är det fortfarande medelklassens barn som blir författare. Så det är medelklassens historier som växer. Men allt fler har utländsk bakgrund, säger Arne Sundelin.

– För tio tolv år sen sökte nog också många med invandrarbakgrund, men de skrev inte tillräckligt bra. Nu skriver de mycket bättre. Det kan bero på att det finns fler före­bilder. Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” var en bok som betydde väldigt mycket.

– Det har blivit mycket svårare att göra en klassresa i Sverige, säger Gustav Fridolin. Och i takt med det så har vi blivit oerhört intresserade av dem som lyckas. Halva teve­utbudet består av sådana berättelser. När vi importerar de amerikanska klassklyftorna så följer den amerikanska drömmen med.

Hur då?

– Så här. Tomas Brolin var min idol. Men jag vet ingenting om vad han har gjort med pengarna förutom den där konstiga fotbolls­restaurangen. Zlatan däremot vet jag allting om. Jag vet vilka bilar han kör. Var han bor och hur han inreder. Jag vet exakt vad han köper till sin morsa.

Kanske är det Zlatan som är åttio­talisternas berättelse. Varför inte? Han har ju allt man kunnat drömma om mellan nittiotalskrisen och den här. Jobb, bostad, bil och ytterligt vassa armbågar.

(c) Annika Persson

Publicerad i Dagens Nyheter