2009-09-14. Författaren Inger Alfvén har skrivit sin tjugonde roman. ”Man är lite närmare ändligheten nu”, säger hon. ”Man vet aldrig när det är den sista.”
Idén till ”När förnuftet sover” väcktes i en rättssal. En invandrarkvinna stod åtalad för bedrägeri mot en gamling. ”Det ser man ju att hon är skyldig”, snabbtänkte Alfvén som satt som nämndeman. Kvinnan var hårt mejkad och lite rundlagd. Stel och behärskad.
Hur blev rättegången mot henne en roman om ett åldrande kärlekspar?
– Hon började berätta sin historia. Hur hon lånat pengarna, och verkligen tänkt betala tillbaka dem. Det berörde mig starkt. Jag var övertygad om att hon talade sanning. Mitt skrivande startar ofta i att mina fördomar blir omkullkastade. Och för att berätta om henne tvingades jag uppfinna det gamla paret som kvinnan tar tjänst hos.
Varför finns det så få romaner om gamla som älskar?
– Jag trodde inte heller det skulle intressera en katt. För vi har en väldig förnekelse inför åldrandet. En väldigt schablonartad syn på det. När man är yngre värjer man sig ju också för gamla, tycker det är lite pinsamt.
Ingeborg och Fabian drabbas hårt av hur villkoren för dem ändras. När hon pensioneras och plötsligt ska vara hemma. Sen faller hon ner från en stege och blir sjuk också. Hon som alltid varit den starka. Behöver man skaffa en ny partner för ålderdomen?
– Nja, när jag ser omkring mig tycker jag folk klarar förändringen förvånansvärt bra. De kanske har en övergångsperiod på några år, men sen faller det på plats. Nu tillhör jag visserligen en väldigt gynnad och frisk generation. Och många av oss har hyggliga pensioner och kan resa och modernisera sommarstugan.
– Men Ingeborg och Fabian har det egentligen bra tills hon ramlar och skadar sig. Och det märker man när man blir äldre. Att händer det något så är det svårare att reparera. Upplevelsen av ålder handlar till största delen om hur du mår.
Ingeborg och Fabian är mellan 70 och 80. Åldras deras kärlek på ett typiskt sätt?
– Hmm … finns det typiska människor? Jag vet inte det. Men om man inte iakttar sitt förhållande, om man inte meddelar varandra vad som sker inuti, så växer ju avstånden. Ingeborg och Fabian har smitit ur sina konflikter, suddat ut dem, glömt. Och det har fungerat så länge de levt sina fullmatade liv.
Hur känner du själv inför att bli gammal?
– Det är kluvet. Jag tycker inte om det fysiska åldrandet. Att jag orkar lite mindre, blir rynkigare. Kunde jag skulle jag gärna bli tjugo år yngre. Samtidigt har jag aldrig haft det så bra som nu. Det kanske är för att jag känner att det är ändligt. Men jag har en daglig upplevelse av att det är en gåva, livet.
Vad skulle kunna rädda Ingeborg och Fabian?
– Varför vill du rädda dem?
För att det blir så hemskt på slutet, de blir svaga och ensamma och de begår övergrepp mot den här kvinnan.
– Men det glömmer de snart. De såg aldrig den de utnyttjade och nu är hon förverkad. Du är ute efter ett slags lösning, men mycket har ingen lösning. Annat än tiden som går. Ingeborg och Fabian får tillbaka sina silverskedar. På ett sätt har ingenting hänt. Sen har de ju dessutom levt så länge att de lärt sig hantera den moraliska konflikten inombords, som sagt sudda ut och glömma den.
– Jag läser Kristina Mattssons bok ”De papperslösa och de aningslösa”. Alla borde läsa den. Den handlar om överklassens arrogans. Om hur vi lever orubbade och handlar billigt, medan de andra kämpar för att över huvud taget få finnas.
Men de skulle behöva sona sina brott. Varför låter du dem inte åtminstone betala en stor summa till Internationella röda korset?
– Återigen. Jag upplever att hela Sverige har en liknande situation. På ytan är vi så snälla så snälla. Men så försöker vi pressa Gripen-plan på Sydafrika och Brasilien. Vi ger med ena handen och sen ska vi ha tillbaka. Moral är obekvämt.
(c) Annika Persson
Publicerad i Dagens Nyheter