”Nu vet jag att jag vill skriva”

Det första embryot till den nya romanen skrev Amanda Svensson för flera år sedan. ”Kort sensibelt banbrytande” döpte hon dokumentet till i datorn.

– Jag ville skriva om en person som hade ett starkt intellektuellt övertag över en annan människa och som därför ansåg sig vara mera värd. Sen är det tveksamt om det blev riktigt så. Fast den karaktären tror ju i alla fall det.

”Allt det där jag sa till dig var sant” börjar storslaget med en tjej på ett tåg: en fruktbarhetsgudinna på väg till skrivarlinjen på en skånsk folkhögskola. En killröst ropar: ”Du! Du där med röven!” och hon vänder sig om.
Äntligen ska det hända något med henne, hon som aldrig blir utvald. Äntligen ska hon få veta hur kärleken smakar. Och till en början smakar den salt och spännande.

Det är han som bestämmer hur de ska leka. Att han är den ryske poeten Vladimir Majakovskij och hon hans musa Lilja. Eller att han är den amerikanske poeten Ted Hughes och hon hans musa Sylvia Plath. Han ska vara den upphöjde. Han ska få bestämma.

– Jag tänkte på bildning, vad det är och vad det innebär. När jag debuterade upplevde jag att det fanns en bild av att jag var född med guldsked i munnen. Att jag inte hade gjort något, utan att allt bara var mig givet. Och jag tänkte att det kanske var sant.

Det Amanda Svensson refererar till är sin uppväxt i kulturens mitt med en pappa som är författare och journalist (under en period även kulturchef på Expressen) och en mamma som är litteraturvetare.

– Sen började jag se den där skammen som en könsfråga. Killar i samma sits hamnade ju inte i underläge. Man kan lika gärna se det som att det handlar om att göra det bästa av det man har.

Nu har hon skrivit sin tredje roman. Den som i de flesta författarskap brukar betyda att man kräver en plats på parnassen. Att de andra kommer att få flytta lite på sig.

– Jo, det känns faktiskt lite så. För mig själv har jag tänkt att jag inte vet om jag verkligen ska skriva. Men nu har jag nog bestämt att det är det här jag vill göra. Och det är en befriande känsla. Och lite tryggt samtidigt.

I alla sina berättelser har hon arbetat med frågan om hur man som ung människa skapar en identitet. En egen.

– Jag tänker att vissa saker måste få ta sin tid. För mig hänger mina tre böcker samman väldigt tydligt. Jag har hållit på med samma sak men i flera etapper. Och det måste man ju tillåta sig, även om jag känner att jag nog är klar med den här identitetsproblematiken nu.

I den nya romanen bestäms den namnlösa huvudpersonens identitet av de andra. Först av Majakovskijn från tåget som skapar henne som musan, den följsamma, undergivna. Sedan av Ilse med det röda håret, skolkamraten som i en piratdrottnings skepnad erbjuder en ny roll, som ”svärdskonstnär, vildhjärna och tjyvfitta” i berättelsen om piratbästisarna Anne Bonnie och Mary Read.

För huvudpersonen handlar den nya rollen om frihet.

– Hon vill förkasta alla konventioner och leva vilt och fritt efter sitt eget sinne. Och det har naturligtvis sitt pris, men hon har å andra sidan ingenting att förlora. Hon är ingen och hon letar efter sitt egenvärde hos andra. Att hitta det hos sig själv är en möjlighet man måste ta sig.

– Här skulle jag vilja svara något om korrelationen mellan havet och den skånska slätten. Jag ville att det skulle utspela sig på en isolerad plats och när jag tänker på folkhögskolan i boken så tänker jag mig att den ligger som en ö i havet, med de här slätterna runtom som breder ut sig åt alla håll. Att de är som pirater på ett skepp. Och att precis som på ett skepp kan känslan av frihet vara väldigt stark, men den är ändå en chimär, för man är samtidigt fast på båten. Precis som de känner sig bergtagna på den där skolan.

För varje piratäventyr musan genomför som piraten Mary Read växer Majakovskijkillens kontrollbehov. Det blir våld. Men Amanda Svensson gräver inte ner sig i varför poeten utnyttjar och slår.

– Det finns säkert anledningar. Men jag har valt att inte fördjupa mig i dem. När jag skrev kom jag ändå att fundera mycket på hans person. På den här osäkerheten, och känslan av underlägsenhet som han bär på gentemot min huvudperson och alla andra också. Allt det där fanns hos Majakovskij också.

– När jag själv gick på folkhögskola kände jag ett starkt frändskap med honom. Jag tyckte han var rolig och drogs till det där otroliga skrävlandet. Det fanns en behagsjuka som jag kände igen i mitt eget skrivande och då kändes det skönt att det fanns någon som var ännu värre.

Ett citat från Majakovskijs mest kända dikt ”Ett moln i byxor” hamnade på väggen i studentrummet, ett citat som tog hybrislika mått på poetens kraft:

”Jag är rädd för att glömma ditt namn som en poet är rädd att glömma bort ett ord som nätternas plågor fött fram ( jämlikt med Gud och lika stort.)”

– Och jag tycker fortfarande att poetens ord ska vara jämlikt med Gud och lika stort, säger Amanda Svensson med klar röst. Det är min ambition. Sen går det inte alltid att lyckas med det. Men det är väl mindre relevant.

Text: Annika Persson

(c) Annika Persson

FAKTA/Amanda Svensson.

Ålder: 26 år.

Bor: I Malmö.

Familj: Sambo och ett barn.

Aktuell: Med romanen ”Allt det där jag sa till dig var sant” (Norstedts).

Research: Egen erfarenhet från Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv. Trägen Majakovskijläsning och Wikipediakunskap om kvinnliga pirater.

Tidigare böcker: ”Hey Dolly” (2008), ”Välkommen till den här världen:” (2011), som nominerades till Augustpriset och DN:s kulturpris.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *